13 februari 2012

Makt - ansvar - skuld.

Jag har träffat på rätt många som jobbar inom psykiatrin och som inte verkar reflektera kring sin roll, eller åtminstone som har missat en del grundläggande saker när de reflekterade. Den mest grundläggande, och den som verkar lättast att missa, är den att i relationen mellan en behandlare och en patient är behandlaren i en maktposition.

Det är inte alla som har makt som missbrukar den eller använder den på något negativt sätt. Men det tar inte bort att makten finns där. Du som behandlare är alltid i en maktposition. Oavsett vilken roll du har ingår det i dina arbetsuppgifter att bedöma patienten, och de bedömningarna kan påverka medicinering, sjukskrivning, patientens chanser till mer eller annan hjälp, och inom slutenvården handlar det också om permissioner, behovet av vak, om det alls är nödvändigt med slutenvård, och annat som har väldigt stor betydelse för patienten. Även om ni inte pratar om det, även om behandlingen handlar om något annat, så finns det där mellan er. Dessutom är det ju behandlaren som har makten att styra över gränserna för vad som kan ingå i behandlingen, hur ramarna ska se ut, hur man blir bemött.

De senaste åren har jag sagt till nya behandlare att jag är rädd för dem eftersom jag är rädd för människor som jobbar inom psykiatrin. Jag brukar säga något om att det nog lugnar sig efter ett tag med, för det kan göra det när behandlaren blivit en person för mig, och inte bara en representant för systemet. Det konstigaste är att jag sällan får svar av typen ”jag är ledsen för att du är rädd, men du har väl dina skäl”. Den vanligaste reaktionen är att förklara för mig att människor som jobbar inom psykiatrin väl inte är annorlunda än andra människor, eller att de varken är bättre eller sämre än andra.

Jag tror att det är sant. Jag tror att människor som jobbar inom psykiatrin är ungefär som andra människor, och att det finns rätt många olika typer, precis som i resten av världen. Jag tror inte heller att de som jobbar inom psykiatrin är onda. (Överhuvudtaget tror jag inte på onda människor, men det är ju en parentes). Däremot befinner sig människor som jag möter inom psykiatrin i en annan roll än människor jag möter lite var som helst. De befinner sig i en maktposition i förhållande till mig, och som om det inte gjorde det läskigt nog, så är de dessutom en del av ett system som tidigare gjort mig illa.

För det mesta har jag inte mött nån förståelse alls för att de ens har makt, ännu mindre för att det skulle vara ett problem. Men det är fakta. Är du behandlare och möter en patient så är du i maktposition. Och hur makten är fördelad påverkar relationen, och hur man handskas med makten påverkar också relationen. Jag önskar att det fanns en förståelse för detta, önskar att det blev uppmärksammat och något man försökte vara medveten om i mötet.

Det finns ett starkt samband mellan makt, ansvar och skuld. I situationer av maktmissbruk förvrängs ofta dessa samband, eller så vill man inte låtsas om att de alls existerar. Men det gör de.

Den som har makt över något, är också den som har ansvar för det. Att vara maktlös i en situation gör att man inte heller kan ha ett ansvar, eftersom man inte har möjlighet att styra (eller ens påverka) vad som ska hända.

På samma sätt är det den som har ansvar som kan lastas med en berättigad skuld om det går galet. Den som inte kan påverka kan inte ha ansvaret, och borde därför inte kunna ha någon skuld. Den som har makt däremot, är den som kan påverka, bestämma, styra. Och i det finns det ett ansvar, och vid vissa tillfällen en skuld.

Vi är nog många som går runt med skuldkänslor som är knutna till händelser som faktiskt var utanför vår makt, utanför vårt ansvar. Dessa skuldkänslorna kan vara stora och tunga att bära på, och jag tror att ett bra sätt att lära oss sluta släpa runt på skuld som inte hör hemma hos oss, är att göra tydligt för oss själva och för varandra hur sambanden mellan makt, ansvar och skuld ser ut. Att försöka lägga skulden där den hör hemma, låta de ansvariga vara de som bär ansvaret.

Att på egen hand plocka på sig skuldkänslor för saker där man egentligen inte har ett ansvar är sin sak. Vissa är väl bättre på att låta bli, andra har lättare för att låta sig tyngas. Det är som det är, och man får lära sig handskas med det på de sätt som passar en. Det är en helt annan sak att aktivt skuldbelägga människor, för att dölja sin oförmåga att hjälpa, eller för att smita från sitt ansvar, trots att man är den som har makten. Det är en metod för maktmissbruk, som jag tyvärr upplevt används flitigt inom psykiatrin.

Självfallet blir det förenklat när man skriver såhär. Det är väldigt sällan en patient är helt utan makt och en behandlare har all makt. Därför finns det gränsfall för vem som bär ansvaret för olika saker. Men överlag har behandlare väldigt mycket makt, och patienter inte alls mycket. Överlag vill inte behandlare vara medvetna om sin makt, eller hur den påverkar i olika situationer. Och det är ett problem när man inte ser de strukturer man själv deltar i, den makt man själv utövar. Att aktivt skuldbelägga någon borde inte vara lika svårt att märka när man gör. Framförallt borde det vara hyfsat lätt att inse hur dåligt det är, hur destruktiv effekt det kan få, att lasta en massa skuld på den som redan mår dåligt.

Lär dig att se vilket ansvar du har, och lär dig att ta det ansvaret. Stå för det du gör eller inte gör. Lär dig att handskas med den makt du har. Och för guds skull, sluta använda maktmissbruksmetoder, åtminstone medan du sysslar med något som du kallar för vård.

Som avslutning vill jag ge lite exempel på saker jag blivit skuldbelagd för av behandlare: att jag mår dåligt, att jag inte kan handskas med det, att jag behöver hjälp, att jag inte ber om hjälp, att jag vill dö, att jag inte tar livet av mig om jag nu ändå tänker göra det förr eller senare, att jag mår dåligt på ett sätt som inte passar in i systemet för att diagnostisera, att jag inte kan förstå vad mina problem grundar sig i, att jag inte blir bättre av medicin, att jag har biverkningar, att jag har känslor, att jag tar plats, att jag inte tar någon plats, att jag behöver slutenvård, att jag inte vill ha slutenvård, att jag inte kan få bort mina symptom även om jag anstränger mig, och en hel del saker till...




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

1 kommentar:

  1. Hej, det du skriver om är viktigt och jag tycker det är tråkigt att du haft sådana negativa erfarenheter av psykiatrin. Det här med ansvar är en stor och viktig fråga. Jag arbetar själv inom psykiatrin och vi arbetar mycket med eget ansvar, att patienten själv ska kunna ta så mycket ansvar som möjligt, sätta upp mål som vi tillsammans ska försöka uppnå, att en omvårdnadsplan utarbetas tillsammans. Att ta ifrån ansvaret från en patient kan ha förödande konsekvenser. Det kan uppfattas som att hjälpa men innebär egentligen att man stjälper...

    När det gäller maktpositionen är detta något man talar mycket om under utbildningen och som jag även tar upp med patienter då det är läge för det. Att jag förstår att det är jobbigt att vara i underläge. För så är det, alla patienter (oavsett psykiatrisk eller somatisk vård) befinner sig i ett underläge då de är i behov av den vård som behandlaren utför. Att alla i personalen har tillgång till patientens journal medan patienten inte vet någonting om sina vårdare. Dessa är bara några exempel. Det är fakta. Det finns, som du säger, ingen mening med att förneka detta utan det är bättre och mer humant att försöka visa förståelse för att det faktiskt är så det ligger till.

    Kommer nog kolla in din blogg här ibland. Tar tacksamt emot tips på hur jag kan förbättra mitt bemötande av patienter. Om detta är ditt syfte och du kan konkretisera och ge konstruktiv kritik så kan du räkna med en trogen läsare. Alltid intressant att även veta om det som upplevts positivt. För du kanske har någon positiv upplevelse? Lycka till med bloggen och med måendet!

    SvaraRadera