Stråken av bitterhet när ett system byggt av omänsklighet kan förstöra det goda som finns där.

Ibland när jag har en bitter dag tänker jag att psykiatrins huvudsakliga uppgift är att tillfredsställa politiker och verkställa deras beslut, inte alls att hjälpa människor med problem. Och så tänker jag att psykiatrin borde använda något annat än patienter för det syftet. Patienter är ju ömtåliga, det är så lätt att man gör dem illa när man förvandlar dem till mycket små objekt i ett mekaniserat och omänskligt system. Små objekt som politikerna lätt kan göra om till siffror, prioritera bland, ha upphandlingar kring, eller helt enkelt bestämma sig för att spara bort vården för. Det är inte bra att dra in patienter i ett sånt sammanhang. Kanske kunde psykiatrin ha något annat att laborera med, nåt som inte är så ömtåligt eller viktigt som människor. Kanske legofigurer? Eller varför inte kottar, det har jag hört att man brukade leka med förr, då när allt var bättre, det skulle kanske duga nu med?

Fast det bittra brukar inte sitta i så länge, trots allt. För jag vet ju. Det är inte hela sanningen. Systemet är uppbyggt kring andra saker än mänsklighet och empati. I politikernas värld är jag förvandlad till en siffra man kan förhandla om. Det är sant. Och lika sant är att det finns mycket som är bra inom systemet. Det finns många människor som bygger sin verksamhet utifrån mänsklighet och empati. Det finns många som gör mycket gott, det finns massor av hjälp att få. Från människor som orkar möta smärtan, och som har kompetens och styrka nog att klara att hjälpa människor att ta hand om den. Dessutom har jag fått nåden att leva i ett land där vården är subventionerad, där det finns en tanke om att alla ska kunna ha råd, att vård inte är något som bara är till för de som har nog med pengar. Det är gott. Jag är tacksam för att det är så.

Men ändå. Det finns så mycket problem i att ha ett system som inte bygger på mänsklighet. När jag varit inlagd på slutenvårdsavdelningar har det varit ganska lätt att märka att de som orkar engagera sig och verkligen bry sig om en är de som inte varit där alltför länge. Det är sommarvikarier, nyutbildade, de som är där för en kortare period. Det finns också empatiska och engagerade människor som jobbat där längre, men många av dem framstår som slitna. Som om de när som helst ska krascha av bördan. Det finns de som klarar det utan att slita ut sig, och jag vet inte hur de gör, men det är beundransvärt. De allra flesta som jobbar inom slutenvården många år verkar ha skapat en distans. Gjort patienterna till något annat än sig själva. De utför sitt jobb, men man kan inte räkna med empatiskt lyssnande, man kan inte räkna med att de orkar bry sig särskilt mycket.

Och jag klandrar dem inte. Jag kan förstå att det blir för många personer, för mycket smärta, att det blir omöjligt att klara av att upprätthålla sin empati. En och annan finns det alltid som verkar gilla sin makt, som får något ut av att missbruka den. Men inte de flesta. Jag tror att de flesta har en god vilja, att de flesta vill hjälpa. Och jag tror att systemet är uppbyggt på ett sätt som inte fungerar, inte heller för personalen. Att systemet i sig bär skulden för det mesta som upplevs som bristande empati eller maktmissbruk ur patienternas perspektiv.

Inom öppenvården är det inte lika tydligt, inte vad jag kan se från mitt perspektiv. Jag tror att slutenvården är den del av psykiatrin där allt ställs på sin spets. Där systemets strukturer blir tydligare, eftersom allt är i sin extremform där. Men jag tror att samma strukturer finns inom öppenvården, även om det är i en mildare form. Även inom öppenvården är det svårt att bli trodd eller hjälpt med sina problem, om man inte passar in i de fyrkantiga mallar som finns för hur man "kan" må. Alltför ofta blir det som ett lotteri, har man tur kan man hamna hos någon som verkligen lyssnar, möter en där man är, och försöker hjälpa en att få den vård man behöver. Men innan man hinner få en vinstlott kan man ha otur många gånger, och på vägen kan man skadas rätt rejält.

Jag tror inte att det handlar om människor som vill göra sina patienter illa. Jag tror det handlar om systemet. Under mina knappt tolv år som jag haft kontakt med psykiatrin har jag träffat ungefär 40 läkare. Någon av dem har uppenbarligen inte varit lämplig som läkare, och har på olika sätt spelat ut sina problem på mig som patient. Men det är inte vanligt. En och annan som verkligen är i fel roll finns det ju alltid, och man kan diskutera vad man ska göra för att hindra dem att fortsätta göra människor illa. Men det är inte där det stora problemet finns.

Jag har också upplevt läkare som sysslat med tvåvägskommunikation. De har pratat med mig, lyssnat på mig, och tagit mina tankar och känslor på allvar. Med dem har det handlat om att tillsammans hitta lösningar, behandlingar, sätt att hjälpa mig att handskas med mitt liv. Det är så jag tycker att det borde vara, alltid. Av dem jag träffat har det varit tre stycken som mött mig på det sättet.

Med de andra drygt 30 läkarna jag träffat har det handlat om att jag som patient ska lämna ut mig, mina problem och mina symptom, så läkaren kan bedöma mitt läge och vad åtgärden ska vara. Det är så det är oftast. Och jag tror inte det handlar om att de flesta läkare vill avpersonifiera patienterna, och drar sig för att syssla med tvåvägskommunikation. Jag tror att det är fel på strukturerna. Att det är alldeles för många patienter på för kort tid för läkarna. (Och alldeles för många läkare på för kort tid för patienterna). Att det inte finns utrymme för mänskligheten, att mötas på allvar.

Jag vill verkligen inte kasta skit på enskilda människor med denna bloggen. Jag vill lyfta fram tecken på att det här inte funkar. Att något måste ändras. Med ett system som ser ut såhär kommer det inte att gå att bedriva en vård som är så bra som möjligt. Många gånger kommer människor bli skadade helt i onödan. Vi måste göra något för att ändra på det. Jag tror vi behöver fråga oss hur systemet i stort ser ut. Jag tror vi behöver se strukturerna, vad som gör att så mycket god vilja kan gå vilse, vad som gör att så många patienter är missnöjda. Vad är det som ligger bakom, och varför? Och vad kan vi göra för att förändra systemet så det blir bättre för dem som jobbar där, och för dem som vårdas inom det? Hur ska vi göra för att skapa en mänskligare psykiatri?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.