3 maj 2012

Diagnoser. (Såhär kan det också vara).

För nåt tag sen reagerade jag över att några på twitter förfasade sig över människor som hade sin diagnos i sitt användarnamn (tex på twitter), eller redan i första raden av beskrivningen av en blogg. Ni vet det där som brukar stå precis under rubriken. Jag reagerade för att de tog för givet att det var människor som byggde sin identitet kring sin diagnos.

Jag tror säkert att det är så, att det finns många som är osäkra på vem de är, och med en diagnos blir de något definierat. Med en diagnos kan man också hitta andra som har liknande problem, bli del av sammanhang. Man kan göra sin värld begriplig och man kan bygga sin bild av sig själv utifrån en diagnos. Anledningen till att jag reagerade var inte det, att jag inte tror att människor kan fastna i sina diagnoser, lägga för mycket identitet i dem. Det tror jag. Anledningen var väl mest att jag haft en sån blogg, där jag i beskrivningen tagit upp diagnoser. Och då handlade det inte om att jag byggde min identitet utifrån diagnoserna, däremot byggde jag bloggens identitet utifrån dem. Och det var logiskt, tycker jag, eftersom jag hade en blogg som handlade om att kämpa med den sortens problem jag hade (och delvis har fortfarande). Det var bloggens identitet. Inte min. Och reaktionen handlade mest om att man inte ska tolka in för mycket, när man bara har lite information.

Har tänkt mer på diagnoser sen dess. Inte bara pga det som skrevs där. Mer för annat. Tex att jag var tvungen att träffa en ny läkare, och efter att ha pratat ungefär en halvtimme var diagnosen som sattes av läkaren jag hade i fem år borta, och ersatt av några nya. Det är så det brukar gå till i mitt liv. Jag är svårdefinierad, eftersom jag inte solklart passar in i ett diagnosfack. Och av nån anledning har det aldrig lett till att jag fått en rejäl utredning eller att jag blivit tagen på större allvar för att jag är komplex. Tvärtom.

Jag har haft hur många diagnoser som helst. Och de brukar sättas precis som denna gången, efter en ganska kort samtalsstund med en människa som inte känner mig och som i bästa fall bläddrat lite i min journal, och som grundar diagnoserna lika mycket på förutfattade meningar om såna som mig, som på faktiska symptom.

Jag har haft kontakt med psykiatrin sen 2000, utan paus. Och som sagt, jag har aldrig blivit utredd. Två gånger har det gjorts bedömningar av psykologer. Den första gången för att göra en bild av mina problem, den andra gången mer specifikt för att undersöka om jag har schizofreni (svar: nej). Förutom att jag inte fick nån schizofrenidiagnos så hade psykologernas bedömningar ingen tyngd. De diagnoser eller problemformuleringar (och vilket vårdbehov jag hade utifrån dem) skingrades som luft. Och andra diagnoser togs ur samma luft, av en ny läkare, som såklart bara trodde på sin egen bedömning och ingen annans.

Det värsta exemplet är en läkare som bytte diagnos i mina läkarintyg för att hon inte orkade öppna min journal. Hon visste att jag brukade ha nån depressionsdiagnos, och så skrev hon en depressionsdiagnos. Tyvärr inte samma som jag haft. (Vet fortfarande inte om det värsta är att diagnosen sattes så, eller att hon berättade det för mig, men hon var inte någon som det gick att känna särskilt mycket förtroende för).

När jag fick vård för de problem jag faktiskt har, handlade det om att jag råkat hamna hos människor som var bra. Som lyssnade och utgick från vad jag behövde. Och på ett sätt slutade jag bry mig om diagnoserna då. Tidigare hade jag försökt förstå mina problem och vad jag kunde göra för att ta hand om dem utifrån diagnoserna. Men det var ju ett hopplöst projekt eftersom de ändrades hela tiden, och budskapet var för det mesta att jag var konstig och omöjlig och liksom fel. Det tog flera år innan jag bad om en annan diagnos än den som sattes av läkaren som inte orkade öppna min journal. Och då hade jag haft samma läkare i flera år. Jag sa vad jag tänkte om vilka diagnoser som kunde stämma, och han sa vad han tänkte kring diagnoser, och sen kom vi överens om vilken som var ok. Och jag tror att vi båda tyckte att diagnoser är något som mest är bra att ha i förhållande till myndigheter och så, att min vård även i fortsättningen skulle utgå från mig, inte från någon diagnoskod.

Det var bra så. Tills jag var tvungen att sluta där, och nu är alltså också denna diagnos borta med vinden. Och nya har landat på papperna.

Ibland har jag önskat att jag var enklare. Att jag kunde få en diagnos som stämde, och som människor visste vad det var. Bulimi tex. Det skulle man kunna säga till någon att man har, och så skulle de fatta ungefär vad det går ut på, och så skulle jag inte behöva berätta mer. Att säga att jag har en posttraumatisk och dissociativ störning har inte en lika självklar innebörd, inte för de flesta. Det är inte alls lika självklart vad det betyder, och om någon ska kunna förstå mig ens ytligt, måste jag berätta rätt mycket och rätt privata saker. Alternativet är att inte säga något alls. Bara att jag är sjuk. Eller att jag har psykiska problem.

Det skulle vara skönt att ha en enkel och lättbegriplig diagnos att ta till när jag vill säga något. Men tyvärr är det inte det största problemet. Det största problemet är i kontakten med vården. För det finns så lite kunskap om dissociation även där. Och när diagnoser tillåts flaxa in och ut ur mina papper hur som helst, blir det som att vad som helst kan vara sant. Varför tro just på den dissociativa diagnosen, när det finns så många andra där att välja på? Att jag säger att det är den som är korrekt räcker inte för att den ska få tyngd. Att det var en läkare jag träffat i flera år, och som dessutom jobbade i team med den terapeut jag också gick hos i flera år, räckte inte heller. Det verkar inte som om något alls räcker i mitt fall, diagnoserna kan inte få tyngd, de bara flyger runt i en enda röra, och landar lite emellanåt.

Jag har inte en önskan att förstå mig själv genom att få en korrekt diagnos längre. Men jag har en önskan om att slippa bli bemött eller behandlad utifrån andra problem än jag faktiskt har. Jag förstår inte hur det kan vara korrekt att byta diagnoser efter att knappt ha träffat mig. Jag förstår inte att det kan vara korrekt med en så stor omsättning på diagnoserna. Jag förstår inte vems intressen det tjänar.

Det enda jag ser i det, är att alltför mycket hamnar hos enskilda läkare. De har så väldigt mycket makt, och utifrån egna uppfattningar, förutfattade meningar och kunskaper kan de sätta diagnoser, bedöma vilken behandling som är adekvat, och styra det bemötande jag kan förvänta mig att få. Det vill säga: träffar jag en läkare som inte vet vad dissociation är, kommer jag få diagnoser, behandlingar och bemötande som grundar sig på misstolkningar av mitt tillstånd. Min erfarenhet är att läkare i allmänhet inte bryr sig om vad tidigare läkare tyckt, tänkt eller definierat. De tror på sig själva. Punkt.

Läkare måste såklart få lov att ha en annan uppfattning än en föregående läkare om vad som är en korrekt diagnos. Men jag tycker inte att man ska få lov att ändra hur som helst. Jag tycker att det borde göras en rejäl bedömning. Och när en sån gjorts, tycker jag att diagnosen ska stå kvar, tills det görs en ny bedömning, efter att patienten eller någon behandlare efterfrågat det.

Det här med ord fyllda med makt som tillåts flyga hit och dit utan nån särskild ordning, det är inget bra system. Jag vill inte ha en identitet byggd kring en diagnos, men jag vill nog faktiskt ha vård som utgår från en diagnos, och hur ska det kunna vara möjligt om diagnoserna ändras hela tiden?

Det är det här med makt igen, tror jag. Hur ska det kunna bli en bra vård, om varje enskild läkare ska ha rätt att vara maktfullkomlig under den period hen är ansvarig läkare för patienten? Att ha en vård som bygger på kontinuitet som går ut på att man under många år får träffa samma läkare är en bra idé, däremot inte så verklighetsförankrad. Att ha en vård där man hela tiden måste orka börja om på nytt, där inget kan fortsätta gälla om läkaren byts ut, det är ingen bra idé, men tyvärr är den något som existerar i verkligheten.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

2 kommentarer:

  1. Jag läste din blogg...jag fck mig ett skratt retande tanke att ..shit denna tjej är i samma sitts som jag .. att mina problem finns inte det är bara jag som är överdriven sårbar så därför kan jag inte få nån vård för detta säger dem inom landstinget.
    privata terapueter säger att jag har ptsd & om man får detta som diagnos ska man måla & skriva sina tankar annars blir man aldrig frisk.
    nått jag önska nån sa till mig för 8år sedan.. Landstinget its a shit..lägg ner skiten säger jag bara.
    Jag kan bara hålla med dig tjejen.. att man bara blir bollad runt med olika diagnoser som man aldrig får en behandling för & blir frisk..
    Jag trodde jag var ensam om att bli behandlad som shit.. men du är nog min förbild som vågar prata om dina problem genom en blogg..!! go girl & forsätt med ditt bloggande!! såna som du behövs för att höras att man inte blir tagen på allvar inom psykiatrin!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du hittat hit, fast blir ledsen att höra att du också haft svårt att bli tagen på allvar och få hjälp. Önskar det funkade så mycket bättre än det gör nu.

      Värme /Linnéa

      Radera