27 maj 2012

Du behöver väl inte äta? Du är ju tjock.

Detta är delvis en fortsättning på dessa två inläggen:


Jag tyckte inte om mig själv då, när jag var inlagd de första gångerna. Jag hade så dålig självkänsla och kände mig så äcklig och konstig. Ful och tjock och fel på alla sätt. Någon gång försökte jag prata med en behandlare inom slutenvården om det. Om hur jag kände mig. Jag fick rådet att jag kunde gå med i viktväktarna om jag kände mig tjock. Att de skulle vara bra.

Jag pratade inte om det igen. För jag klarade inte av att få bekräftelse på att jag var tjock, fel, ful. Jag behövde ju något annat. Något som handlade om en väg till en bättre självkänsla, som handlade om att kunna tycka om mig själv. Och jag har tänkt så mycket på det sen. Jag var normalviktig då. Och även om jag förstår att normen är att man aldrig ska vara nöjd med sin kropp, och att man ska handskas med sin operfektion genom att kämpa för att förändra och kontrollera sig, så förstår jag inte hur någon kunde tycka att det var ok att föreslå något sånt. Hur man kan missa att se sin makt i en sån position, och hur mycket såna förslag kan påverka då. Det var ju inget fel på mig! Och ok att jag hade mått bättre av att träna. Men det var inte det förslaget jag fick.

Senare fick jag neuroleptika. Jag gick upp drygt 30 kilo av den. Man blir överviktig då. Det är liksom det normala, 30 kilo är många, man klarar inte att öka så mycket och att fortfarande vara normalviktig. Och min känsla av att vara tjock och ful och fel förstärktes såklart av att jag blev tjock. På riktigt. Men jag försökte kämpa med det, med att tycka att jag var ok och bra trots allt. Tyvärr fanns det inte kvar nån omgivning som kom med spontana bekräftelser på hur bra jag var, som när jag tappade vikt. Helt ärligt kan jag tycka att jag var värd mer beröm och bekräftelse då, när jag kämpat för att överleva ständiga självmordsimpulser, slutenvård som gjorde illa, mediciner jag mådde sämre av, allt kaos. Det var svårare än att bara sjunka ner i depression och tappa kilon pga det. Men tyvärr blev det tvärtom, som att det är ok att förakta nån som är tjock. Även om alla visste att jag var tjock pga mediciner blev det ändå som att jag tillskrevs egenskaper som dålig karaktär, dålig självkontroll, lathet, dålig initiativförmåga, allmän slapphet.

Det värsta var när jag blev inlagd några år senare. Jag hade prioriterat att komma igång med studier, hitta nya vänner, skapa mig ett liv, istället för att satsa på att gå ner en massa i vikt. Det hade inte gått så många år, och inte särskilt mycket tid sen jag slutade med medicinen jag blev tjock av. Och jag hade gjort mina val, jag tyckte att det var viktigare och bättre att vara tjock och ha ett liv, än att bli smal och inte hinna med att orka det andra.

Men så blev jag deprimerad igen. Allt blev svart. Jag blev inlagd. Och det var samma. Stämningen i matsalen var tryckande och hemsk, jag slutade äta bra, jag tappade i vikt. Jag åt mest choklad och drack massor av te. Ibland gick det att äta mackor eller nåt annat. Mest hade jag en galen ångestnivå den våren, och kunde knappt klara att svälja om jag hade ångest. Vilket jag för det mesta fick i matsalen.

Det som var annorlunda och som var sjukt var dels läkarens inställning. För han var helt hånfull mot mig och tyckte sig ha rätt till det eftersom jag var tjock. Han var iofs helt knäpp vad gällde andra saker också, tex tyckte han att jag kunde bota min homosexualitet, att mitt livstrauma måste vara att jag var adopterad (trots att jag inte är det) och en massa annat. Men det där med vikten provocerade mig på ett annat sätt. Ok att andra saker var värre. Men jag var ju tjock för att jag tagit mediciner, för att det var psykiatrins lösning på mina problem. Det vore rimligt då att samma psykiatri förstod att människor som blir tjocka av mediciner blir det av medicinerna, inte för att de är dåliga, slöa, lata, karaktärslösa.

Det andra som var sjukt var att jag försökte prata med min kontaktperson om det, att jag åt så dåligt. För jag tappade tio kilo på drygt en månad och jag blev bekymrad. Till skillnad från läkaren var hon i övrigt en person som bemötte mig bra och som jag kände förtroende för. Men vad gällde vikt var det som att hon bara kunde se att jag var tjock och behövde tappa kilon, vilket jag gjorde, och då var det bra. När jag försökte ta upp det som ett problem viftade hon bort det och började prata om hur bra det var att jag gått ner och att hon också skulle behöva gå ner lite (hon var inte särskilt tjock, möjligen strax över normalt bmi).

Det är som att alla är hjärntvättade av den här normen, där vi ska vara fixerade vid utseende, kilon, där kroppen är något som ska kontrolleras, möjligen accepteras om den är perfekt, aldrig annars. Och som att det får ha vilket pris som helst, som att allt annat blir mindre viktigt i det sammanhanget. Om du inte visste det kan jag berätta detta för dig: oavsett hur tjock du är, så är det en dålig idé att gå ner utan att äta bra. Det är inte positivt att gå ner på vilket sätt som helst. Man behöver näring. Att vårdpersonal kan få för sig att berömma någon istället för att lyssna på och försöka hjälpa den som är bekymrad för vad en diet bestående av ångest, te och choklad gör med en är så absurt.


Senare fick jag en bra terapeut. Alltid när jag mått dåligt har hon frågat om jag äter, om jag sover, vad jag kan göra för att äta lite bättre om det inte funkar. Hon har inte haft nån långa predikningar om hur viktigt det är att äta bra. Och jag har inte behövt det heller. Nånstans i mig har jag ju vetat det hela tiden. Och samtidigt har jag haft så svårt att tro på att jag får finnas, och skämts för att jag alls har mänskliga behov. Inte bara av mat, men också det behovet. När jag blev överviktig blev det ännu svårare, för då var det som att hela världen var överens om att jag inte borde äta, eftersom jag var tjock. Det enda som borde vara viktigt för mig då var att bli smal, att kontrollera, straffa, dressera min kropp.

Genom att hon frågade hjälpte hon mig att se att det var viktigt. Och att normalisera det behovet. Att man behöver äta för att må bra. Oavsett hur tjock man är. Att jag får behöva, att jag behöver. Och genom andra saker har jag kunnat få en bättre självkänsla, bli bättre på att tycka om mig, lyssna på mig. Också min kropp lyssnar jag på nu. Vad den säger om vad jag behöver, vill, hur jag mår. Jag tar hand om mig nu, på alla sätt som är möjliga för mig. Jag vill inte kontrollera, plåga, straffa, skada mig. Inte heller den delen av mig som är min kropp.

Nånstans kom jag till en punkt där jag behövde välja. Om jag ville älska mig, eller om jag ville fortsätta hata mig. Och jag visste att hatet tagit mig nästan in i döden. Att det förmodligen var dit det skulle ta mig. Så jag valde kärleken. Jag börjar bli ganska bra på det nu, att älska mig. Och det där att göra min kropp illa eller att tycka att jag måste plåga den, måste plåga mig om jag inte är perfekt, det är på väg bort helt nu. Jag vill tycka om mig. Och jag gör det för det mesta.

Jag vet att det är en väldigt provocerande tanke att man får älska sig själv även om man inte är perfekt. Men jag tror ändå att det är det som är det sunda. Dit vi borde vara på väg, och i den riktningen vi borde hjälpa varandra att gå. Det handlar om bemötande i psykiatrin, och att det blir absurt att uppmuntra vissa former av självhat (att man inte behöver äta om man är tjock) medan man försöker få bort andra (självskadande, självmordstankar). Men det handlar också om något mellan människor i allmänhet. Den här världen är så skruvad på så många sätt.

Ibland vill jag verkligen bara titta folk i ögonen och säga "Du får finnas". För du får det. Och jag tror att det är rätt sällan vi vet det, på djupet. Det finns många som försöker lura i dig att du bara får tycka att det är ok att du existerar om du är perfekt. Det är inte sant. Du får finnas. Som du är. Med det du är. Med allt du är.

Jag vet att det är hänryckningens tid nu, och jag ska avsluta innan jag dras in i nån religiös utläggning. Men jag tror verkligen på det: att du får finnas, just för att du finns. Att din existens inte är villkorad med några prestationer, med perfektion, kontroll, med något alls. Din existens är inte villkorad. Du får finnas. För att du finns. Det är sant.

Och det är så djupt sorgligt att vi är så måna om att intala oss själva och varandra något helt annat.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

10 kommentarer:

  1. När jag blev sjuk och fick stark ångest satte sig alltid ångesten i halsen och det blev enormt obehagligt att svälja, och hade och har fortafarande svårt att andas vid ångest och stress. Gick så mycket ner i vikt att anorektikerna på avdelningen blev avundsjuka på mig. Aldrig träffat någon annan som ångesten satt sig i halsen på. Men jag gissar att det sätter sig på ens känsliga punkter, jag har aft enorm blyghet och svårt att prata. Tror det är därför.
    Åh vad jag gillar det du säger "Du får finnas!" Så sant, och borde vara så självklart.

    SvaraRadera
  2. Tänker att det inte är så ologiskt om det sätter sig i halsen. Är ju jättevanligt att ångest sätter sig i andningen, tänker att man kan blockera upp i halsen då med. Fast det kanske kan vara olika skäl.

    Jag önskar också att det var självklart, känslan av att man får finnas.

    SvaraRadera
  3. Jag hittade din blogg ikväll och vill bara säga att du skriver oerhört bra och verkligen berör och engagerar. Den känslan av att be om ursäkt för att man finns känner jag igen - det gör säkert alla - och precis som tantMango tycker jag det är jättefint när du säger att man får finnas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du hittade hit och att du gillar det jag skriver.

      Värme /Linnéa

      Radera
  4. Tack för det här inlägget. Ibland blir jag rädd av hur lite mat-och ätstörningskoll som finns i vården utanför de enheter som aktivt jobbar med just ätstörningar. Ätstörningenheten i Malmö är det enda stället i vården, någonsin, som jag bemötts med att prio ett är att älska sig själv, lyssna på kroppen och ge den vad den behöver. Att svält är dåligt även för tjocka och överdriven kroppskontroll något sjukt. Min korta lilla erfarenhet av matproblem i slutenvården var läskigt lik din.

    Så, än en gång: Tack.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ledsen att du känner igen dig. Och glad att du fått hjälp.

      Värme/Linnéa

      Radera
  5. jag är bipolär och har gen. ångestsyndrom. känner igen mig massor i det här.

    så fort jag blir stressad (både tillfällig och långvarigt) så slår min mage bakut. jag tappar all aptit. jag mår illa. jag känner mig liksom sjösjuk i själen. min hals ha knutit sig, vägrar släppa in något. det har hänt att jag har spytt pga stress inför presentationer i skolan osv. jag slutar äta och tappar vikt och det är så smärtsamt att se ens egen kropp reagera på det sättet, en plågsam påminnelse från själen om att den inte mår bra.

    ta hand om dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ledsen att du känner igen dig. Jag tar hand om mig :) Ta hand om dig du med.

      Värme Linnéa

      Radera
  6. Vilket bra ämne att skriva om!

    Jag är ingen riktig tröstätare, i väldigt många år var jag normalviktig trots att livet ibland var tufft. Ofta ägde jag inte ens en våg, men jeansen passade år ut och år in.

    Så fick jag neuroleptika för första gången, och blev tjock i rasande fart. Lyckades säga ifrån att jag ville ha en annan medicin, och började banta för första och enda gången i mitt liv. Blev smalare än jag någonsin varit och kände mig ful. Mådde dåligt, blev inlagd. Den ena efter den andra personalen säger "oj så smal och fin du är nu, tränar du mycket eller?"Att ens säga så till en person med massor av ångest och en välkänd självdestruktiv sida, de har ingen aning om på vilket sätt jag blivit smal.

    Vikten går fortfarande mycket upp och ner beroende på vilka piller jag tar för dagen, men jag börjar förstå mig på hur just jag funkar, ägnar inte samma energi åt att hata kroppen utan köper en större -. eller mindre - klänning istället. Något åt det hållet som du skriver om i slutet. Det räcker att vara människa.

    Tack för dina kloka ord. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack :)

      Det är så väldigt konstigt att ge komplimanger för smalhet i ett sånt sammanhang, det borde ju vara känt hur många som använder mat på destruktiva sätt, även de som inte har nån ätstörningsdiagnos.

      Radera

Inlägg utvalda av slumpen