De resultat man fick fram visade att 91% hade varit utsatta för minst ett trauma, 69% hade varit utsatta för trauman under längre tidsperioder. Bara 7% hade diagnosen PTSD. Vad gäller självmordsbenägenhet finns det också siffror, men jag vill hålla mig till det här med diagnoserna i detta inlägget. Du kan ju läsa hela studien själv om den känns intressant.
Slutsatsen av studien lyder:
"While many patients with serious and persistent psychiatric disorders have experienced trauma, this is rarely reflected in the diagnoses, and thus, is not included in the treatment. The results of the current study appear to provide support for this view, as it is evident that this patient group included highly traumatized individuals and despite that only 7% of the respondents had the diagnosis of PTSD. Thus, based on previous findings it is suggested that the low prevalence of PTSD may reflect a tendency to neglect inquiring about the patient's trauma history during the assessment phase in psychiatric settings, and that this may have serious implications, leading to prolonged and ineffective treatment and, potentially, the development of secondary diagnoses, such as depression, panic attacks, and substance use disorders, to name a few. In addition, the recognition and validation of problems associated with trauma is often stated by patients as central to their experiences of their disorders."
Jag läste studien för ett par månader sen, och den släpper inte taget om mig. Kanske för att den sätter fingret på ett glapp som jag upplevt finns i psykiatrin. Något om att patienter ofta tycker sig veta på ett ungefär varför de mår dåligt, att det finns orsaker, saker de varit med om som de tänker sig lett till att de mår som de gör. Inte alltid, men ofta. Och glappet uppstår när behandlare så ofta är ointresserade av det. Har man blivit diagnostiserad med PTSD, så visst. Då kanske ens historia kliniskt ses som betydelsefull, för det är en diagnos som utgår från trauma. Men om man är deprimerad, har panikångest, har symptom som inte matchar PTSD? Då är det svårt att bli sedd så, som någon som mår dåligt pga av något hemskt som hänt.
Och jag vet att det finns olika sätt att se på saker, jag vet att det finns fokus på kemiska obalanser i hjärnan bland de som är inriktade på att medicinera bort symptom, och jag vet att det är stort fokus på att nå förändring genom att hitta alternativa beteenden nu. Och det kan vara bra. Det har sin plats, fyller en funktion. Men ändå. Det finns ett glapp. Och jag tror mycket blir svårare om behandlaren och patienten själv har helt olika fokus och helt olika bild av vad problemet är. Förståelsen av det. Och vad man tycker är viktigt när man ska hjälpa någon ur det dåliga måendet. Vad händer i kontakten, vad händer med förtroendet för vården, vad händer i mötet, om man har helt olika perspektiv?
Och vilken är skillnaden om man möter en självskadande eller svårt deprimerad människa, och ser det som att hen har problem med hur hen beter sig, eller alltför låg nivå av aktivt serotonin, jämfört om man möter en människa med vetskapen att hen mår ruttet för att hen varit med om något svårt, som hen inte klarar att bära på och handskas med, och därför skadar sig eller blivit deprimerad? Jag tror det är rätt stor skillnad. Att mänskligheten finns närmare till hands om det får finnas en orsak till problemen. Att man lättare kan möta patienten som en människa om man ser personen i ett sammanhang. Inte reducerar någon till bärare av symptom, en diagnos, tecken på problem.
Jag vet inte om PTSD är en diagnos som borde sättas oftare, om man väljer bort att se, utreda och diagnostisera människor med den sortens problem. Det kan vara så. Men framförallt tror jag att man väljer bort att se att effekter av trauman kan se ut på andra sätt. Jag tror att vi för ofta glömmer bort att se sammanhanget, människan. Väljer bort att möta hen där hen är, och att anpassa behandlingar och bemötande utifrån det.
Ganska ofta har jag varit med om att bli klassad som "inte samarbetsvillig" när jag inte rakt av köpt en behandlares teori om mig, eller när jag inte blivit hjälpt av den behandling som "skulle" hjälpa. Helt ärligt känns det som att det minst lika ofta är behandlare som inte är samarbetsvilliga, öppna för att möta patienten, och därigenom blockerar möjligheterna till en bra vård. Om samarbete verkligen började betyda samarbete även i psykiatrin skulle vi ha kommit en bra bit. Nu tror jag det för det mesta betyder "du som är patient måste underordna dig", och att det inte finns något krav på att behandlare faktiskt ska samarbeta med patienten.
Jag tror på att se sammanhang, att mötas och samarbeta. Att det är grunden för en bra vård. Att det är stor risk att man tappar bort viktiga saker på vägen annars. Inte bara sånt som respekt, människovärde och liknande, utan också att man kan missa sånt som skulle kunna ge en effektiv vård. Att det där att se sammanhang kan vara nyckeln till att hitta en lösning.
Avslutar med att citera mig själv, för att det känns bra. (Från detta inlägget).
"Om man tittar på symtomen som något som inte är en del av en helhet, utan det som är problemet, så är det lätt att tappa i förståelse. /.../ Att ta bort tanken att symptomen är uttryck för något gör att de kan te sig helt obegripliga. Vad verkar egentligen begripligt om man tar det ur sitt sammanhang? Inte mycket faktiskt.
Att se på symptom som det som är problemet kan göra att man halkar in i tolkningen att det skulle vara lätt att sluta. För om det inte finns en orsak till att man tex svälter sig eller skadar sig, varför skulle man göra det? Det finns ju ingen mening alls då? I det sammanhanget borde det vara rimligt att bemöta människor med olika symptom på ett sätt som mest handlar om att uppfostra patienter till att sluta med sitt dumma beteende."
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar