En liten lovsång till KBT. (Om en terapi som hjälpt).

Jag blir så trött på att allting alltid förenklas så mycket. På att allt bygger på polarisering, förenklingar tills allt är svart och vitt och ingenting nånting däremellan. Jag blir så trött på hur terapi framställs i debatter. Hur psykodynamisk terapi och KBT ställs mot varandra. Som att det var antingen eller. Och också hur inriktningarna förenklas, förminskas, hur bilderna är utan nyanser. Det finns effektiv korttidsterapi inom den psykodynamiska inriktningen. Det finns långa behandlingar inom KBT. Båda är breda riktningar, som innehåller ett spektrum av teorier, metoder, behandlingsformer. Och inom båda inriktningarna finns det olika människor som jobbar. Som är olika bra på att vara inlyssnande, kompetenta, empatiska, engagerade. Jag är inte motståndare till psykodynamisk terapi. Jag tycker att den formen behövs, har sin plats, spelar roll. Det är inte därför jag skriver detta, för att svartmåla något. Jag vill inte ha världen i svart och vitt. Jag vill ha färg. Så detta är en liten lovsång som ligger bredvid de där andra bilderna, dem vi matats med. Det handlar om kognitiv beteendeterapi. Med mer betoning på kognitiv psykologi, än på beteende. För det är ju så. Det finns olika.

"Kognitiv beteendeterapi i mer begränsad betydelse är inte någon enhetlig företeelse utan har tre huvudspår: 

• metoder och tekniker hämtade från klassisk beteendeterapi (Watson, Wolpe och Skinner m fl) men med tillägg för kognitiva metoder som kan ge hjälp att hantera problem i det dagliga livet, på engelska kallade coping skills strategies
• metoder och tekniker hämtade från kognitiv psykoterapi (Ellis och Beck m fl) men med tillägg för inriktning på beteendeträning, på engelska problem-solving strategies 
• metoder och tekniker hämtade från buddhistisk psykologi och filosofi med fokus på avspänt, icke-dömande observation av egna tankar, känslor och reaktioner, s k restructuring strategies."

från Psykologiguidens psykologilexikon.

Det finns saker med KBT som har hjälpt mig så mycket. Inställningen att terapeuten och patienten är två jämlikar, som tillsammans letar efter svar. Där terapeuten har kunskap om terapin, teorierna, sånt, och där patienten är den som har kunskap om vem hen är, vad hen varit med om. Det var så viktigt för mig, att det var uttalat. Att vi var lika mycket värda, och att det var jag som satt inne med sanningen om mig, om mitt liv, mina tankar, känslor, upplevelser. Det handlade inte om en som visste mer, en som visste mindre. Någon som kunde se igenom mig och veta bättre än mig, och jag som var en trasig stackare. Jag menar inte att andra sorters terapi är så (jag hoppas att det är sällsynt), men andra former av psykiatri är garanterat så, och jag hade varit med om det för många gånger. Att bli ett objekt, någon som skulle överlämna mig till dem som visste något. Som att jag var defekt. Och absolut ingen man kunde lyssna på eller ta på allvar. Kanske just därför var det så viktigt för mig, att det var uttalat. Jag var den som visste mest om mig, hon var den som kunde teorierna. Tillsammans skulle vi hjälpas åt.

Jag behövde strukturen också. Jag hade testat såna där samtal där terapeuten är tyst och väntar på att jag ska börja prata. Det gick inte så bra. Jag har aldrig varit så bra på tystnad. Och jag var inte så bra på att ta plats då. När jag inte klarade att ta steget att börja prata, när jag inte visste hur man gjorde, vad man sa, vad som fick ta plats. När jag inte klarade att tro på att tystnaden var plats för mig, det blev så fel då. För tystnaden växte och blev till tyngd. Som anklagelser om att jag inte klarade något. Inte ens det, att prata. Hur skulle jag då kunna få hjälp? Det var inte terapeuten som förmedlade det, det var mitt inre. Men det blockerade mig, gjorde det ännu svårare att prata. Och jag visste ju inte hur man gjorde. Jag hade aldrig varit med om att någon lyssnade och tog mig på allvar, ville hjälpa och orkade höra. Hur skulle jag fatta att tystnaden betydde det, bara genom tystnad? Det gick inte. Det blev aldrig så bra.

Jag behövde strukturen. Att vid början av varje samtal säga att det här och det här vill jag prata om, det gav ett lugn. För det var inte svårt att säga det, hitta på rubriker på det jag ville ta upp. Det kunde jag göra helt utan att närma mig det jobbiga. Och sen visste hon. Sen kunde hon hjälpa mig dit, in i det, och vidare i det. Jag blev så mycket mindre ensam så, och det spelade så stor roll.

Jag tyckte aldrig om sammanfattningarna i slutet av samtalen. Jag kände alltid det som om det var nånslags test, som att jag skulle visa om jag fattat vad som var det viktiga i samtalet. Som att jag blev värderad i det. Jag vet att det inte var så det var tänkt, men sammanfattningarna var bara jobbiga. Jag smet ibland. Efter ett tag slutade vi med dem. De hjälpte mig inte, men annars hjälpte strukturen mig. Att göra tydliga överenskommelser. Att med jämna mellanrum utvärdera och tänka på de senaste månadernas terapi. Fokuserade vi på rätt saker? Jobbade vi på rätt sätt? Var det något som inte funkade, och vad var det som hjälpte mig? Jag gillade det, allt som handlade om samarbete. Att bestämma tillsammans. Och jag behövde få höra vad hon sett, höra vad hon tänkte om det som varit. Vad som hänt. Jag är bättre på att ge mig själv det nu, göra så jag ser mig själv, ser vägen, vad som händer på den. Jag kunde inte det då, jag behövde den hjälpen.

Och det var så bra att stanna upp och prata om terapin så, för då fanns det utrymme att säga om det var något jag inte tyckte funkade. Något jag reagerade på. Det är svårt att våga det. Ta platsen för att säga att jag tycker inte detta funkar, jag tyckte du gjorde fel, du gjorde mig illa när du gjorde såhär. Det är svårt att säga det, även om platsen finns, och med strukturen fanns platsen, jag behövde inte ta den. Den fanns där. Och med tiden kunde jag hitta orden. Säga det som inte fungerade. Med tiden vågade jag göra det andra dagar också, när vi inte avsatt tid för att prata om terapin. Jag vågade vara bråkig och arg, sårad och ledsen. Jag behövde det, lära mig det. Att jag fick finnas med alla känslorna. Att relationer inte blir livsfarliga eller tar slut om jag blir arg.

Det spelade stor roll att få säga det som funkade bra med. Det är svårare än man tror, att ärligt säga till någon att jag tycker du är så himla bra. Också för det behövde jag att platsen fanns. Det var stort nog att hitta orden, modet. Och det känns stort att jag klarar det nu. Säga till någon varför jag tycker om hen. Vad det är hen är bra på. Jag vågar låtsas om att min kärlek och värme och omtanke finns. Och jag vågar vara tacksam. Jag kunde lära mig att det där att säga saker som betyder "jag behöver dig, jag behöver det du ger mig" inte betyder att personen puttar bort mig, håller mig på behörigt avstånd, överger. Jag lärde mig att jag fick behöva. Fick få. Och fick låtsas om att jag mådde bättre av det. Att få. Att slippa vara ensam. Och jag lärde mig att inte heller värmen är farlig. Värmen i att våga säga det. Säga: du betyder så mycket för mig.

Jag tycker om den kognitiva psykologins tankar med hur man har olika lager liksom. Att man har scheman eller grundantaganden som ligger under, innerst. Som bygger på det man upplevt och lärt sig om sig själv, världen, andra människor, relationer. Och som man fått bekräftade om och om igen. (Ibland för att man bara tror på eller tar till sig det som bekräftar att ens scheman stämmer). Schemana, de svartvita. Som säger "Det går aldrig..." eller "Det är alltid...". Reglerna som är som huggna i sten, känns omöjliga att rubba på.

Och nästa lager. Personliga livsregler, som man utformar utifrån sina scheman. Som säger nåt om hur man navigerar i världen, relationer. Sånt man måste, borde, ska. För så är det bara.

Och de automatiska tankarna. Som bygger på livsreglerna, men som är anpassade efter situationen man just då befinner sig i. Som påverkar hur man känner, väljer, vilka beteenden man använder i olika situationer.

Nu blev det ju en förenklad beskrivning, och jag fick prestationsångest och tänker att det kanske inte blev riktigt rätt. Men ni får leva med det. Jag är ju faktiskt patient och inte terapeut, ni får väl fråga någon som har terapeutisk utbildning eller läsa en bok om ni vill kolla upp hur de korrekta beskrivningarna är. I vilket fall. Det har hjälpt mig så mycket, att tänka på de olika lagren. Att förstå mig så. Så ofta har allt fokus varit på det översta. Oavsett om man tolkat det och sett på det genom KBT-perspektiv eller inte. Det som är närmast ytan, nuet, vardagen. Det som visar sig. Det är där allt fokus varit. Men jag behövde komma djupare. Se vad som låg under. Fråga mig varför mina automatiska tankar var som de var. Varför jag hatade mig så. Varför ingenting fungerade och allting i mig gick vilse hela tiden. Jag behövde få lov att förstå mig. Och jag gillar denna modellen. Att förstå mig genom den.

Och jag gillade att få tiden och platsen att nå mina scheman, att kunna se ungefär vad de gick ut på. Och att det fanns någon där som hjälpte mig att ifrågasätta dem, hjälpte mig att bygga på nya, ge mig andra erfarenheter. Byta ut dem. Jag känner det som att jag har två parallella uppsättningar nu. I början när de nya schemana var just nya, så kändes det som att de bara var på låtsas. Som att vi bara hittade på, det där att jag är värd nåt och att man kan bete sig ok mot mig. Men lite i taget vågade jag gå över till dem, testa att stå på dem. Och lite i taget formades allt om. Alla lagren. Mina personliga livsregler och mina automatiska tankar utgår från de nya nu. Och ibland triggas jag av något, ibland händer något, och så faller jag in i mina gamla scheman. Tror att det är de som är sanna. Men jag hittar tillbaka igen, för mitt liv vilar på det nya nu. Och om jag blir triggad och byter ut grunden mot det gamla i en period, så skaver det och passar inte. Lagren måste gå ihop. Funka tillsammans. Och funka tillsammans med det liv jag lever nu.

Är det så man ser på det teoretiskt? Jag vet inte. Men det är så det hjälpt mig, och så jag tänker på det. Det är så det spelat roll för mig. Och det har spelat så stor roll. Jag tänker att det aldrig hjälpte så mycket att bara vara i det översta lagret för mig, för schemana var så dysfunktionella. Om jag skapade ett bättre liv, så fanns det en konflikt mellan det ytligare och schemana. Och just därför kunde det aldrig hålla i längden. Man vill gå ihop. Det finns nån sån kraft i en. Tror man på djupet att man inte har ett värde, så blir det slitsamt och ansträngande att leva som om man hade det. Det är lättare att släppa taget då, återgå till det som stämmer överens. 

Det spelade så stor roll för mig att få chansen att skapa nya scheman, att ifrågasätta och byta ut det gamla. För det funkade inte med de gamla. Mitt liv gick inte att leva så, jag var hela tiden på väg till döden då, när jag vilade på dem. Och inte sådär som alla människors liv alltid är på väg mot döden, eftersom det är en existentiell förutsättning för liv. Nej. En död som låg mycket närmare än så. För att jag var så övertygad om att livet inte gick att leva.

Och visst. Vi jobbade med beteenden med. Vi letade efter alternativa tankar och fyllde i scheman. Och det spelade roll. Det hjälpte i att hantera vardagen på vägen mot en större förändring, och det var också ett sätt att i praktiken välja beteenden som stärkte det nya, sa emot det gamla. Det var viktigt. Jag behövde också det.

Och det där med verktyg, som det pratas så mycket om. Jag behövde det. Behövde få nya verktyg, nya sätt att handskas med saker. Jag behövde lära mig. Det handlade så mycket om det, den terapin. Att lära mig att handskas med saker. Att lära mig att se mig själv på ett annat sätt. Att lära mig att relationer kan vara annorlunda. Att skapa nya scheman att vila på, och att lära mig att vänja mig vid det. Ett annat sorts liv. Ett liv där jag har ett värde.

Jag har de där verktygen nu. Jag använder mycket från den terapin på egen hand, jag kan se och analysera och förstå mig själv. Jag kan hitta tillbaka när jag kraschar. Jag gillar det också, inställningen att terapin ska göra så att man blir sin egen terapeut, kan ge möjlighet att klara svårigheter själv. 

Jag har en annan terapeut nu. Hon är inte kognitiv. Det är bra på andra sätt. Och det är inget misslyckande att jag har hjälp, det beror inte på att jag inte kan handskas med verktygen på egen hand. Jag kan det. Och något av det viktigaste jag lärde mig under den terapi jag skrivit om nu, det var att jag får behöva. Att man inte måste klara sig ensam, när det faktiskt är för svårt. Att det är ok att komma fram till att man behöver hjälp, och att försöka ge sig det man behöver.

Ja. Det var det jag ville säga. Något om KBT, något om att det kan vara något annat än 15 gånger med fokus på beteende. Något om hur det hjälpt mig. Och det var en slump att jag fick den terapin, så som det ofta är slump om man råkar få bra vård inom psykiatrin. Jag är tacksam att det blev som det blev. Att jag hamnade där, hos henne. I denna terapiformen. Att jag fick den hjälpen. Det har spelat så roll för mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.