Tror jag oftast hör stigmatiseringsargumentet när det handlar om diagnoser. Tex "Det är stigmatiserande för barn att få en psykiatrisk diagnos" (och därför borde vi vara mer restriktiva) eller "det blir stigmatiserande för barn som har problem att bara känna sig fel och inte kunna få de förklaringar och den hjälp en diagnos innebär" (och därför borde alla barn med problem ha rätt att bli diagnosticerade). Det kommer upp när det handlar om diagnoser på vuxna med, och ibland i andra sammanhang. Men just det här med barnen är ju så laddat. För vem vill stigmatisera ett barn? Och framförallt: vem vill stigmatisera ett barn som redan har problem?
Det blir svårt att säga emot stigmatiseringsargumentet, om man inte vill framstå som osympatisk. Alternativt finns möjligheten att säga emot det, men då blir det i form av "Det är stigmatiserande att få en diagnos" "Nej, det är stigmatiserande att inte få det". Ni vet, som när man var liten. Den ena säger ja och den andra säger nej, och så kan man hålla på så, i oändlighet. Så jag upplever stigmatiseringsargumentet som att det för det mesta används som antingen ett sätt att få andra att inte våga säga emot, eller som något som får diskussionen att avstanna i ett meningslöst bollande av ja och nej.
Och kanske tycker jag att det blir ett trick och ett dåligt sätt att få fram något alls, för att det är så relativt. Jag tror att det är sant att det kan vara stigmatiserande att få en diagnos. Och jag tror att det är sant att det kan vara stigmatiserande att inte få en diagnos. Det beror på sammanhang. Och om det nu är kring diagnoser stigmatiseringsargumentet kommer upp, borde vi kanske lyfta blicken en smula, och framförallt lyfta samtalet och diskussionen från det meningslösa polariserandet. För det går nog inte att slå fast om det är stigmatiserande att få en diagnos eller om det inte är det. Det är nog både och. Och om det blir det eller om det inte blir det beror nog på andra saker. Sammanhang. Används diagnosen för att stämpla någon som annorlunda och dålig, och inget mer än så? Är diagnosen något som öppnar för möjligheter att få hjälp, att hitta förståelse, och kanske hitta andra med liknande problem, människor som gör att man inte behöver känna sig så ensam i sitt avvikande? Vad är det som gör om en diagnos är en möjlighet eller en börda, och vad kan vi göra för att handskas med diagnoser på ett sätt så att det inte blir till skada för dem som får dem, utan till hjälp?
Jag tror jag önskar mig bort från stigmatiseringsargumentet, in i något annat. För jag tror det ligger något annat bakom, och att det kan vara viktigt att prata om. Jag tror att stigmatiseringsargumentet kan blockera samtal, diskussioner och möjligheter att ta oss framåt. Och samtal om stigmatisering kan vara vettiga och viktiga. Men kanske är det sällan vettigt eller viktigt att hamna i diskussioner kring om något är stigmatiserande eller inte, kanske kommer svaret för det mesta vara både och. Att det kan vara det och att det inte kan vara det. Kanske skulle det vara en bättre idé att fråga oss varför något kan bli stigmatiserande och vad vi kan göra för att minska de riskerna, och titta på varför samma sak ibland inte upplevs som stigmatiserande, och se om det finns något vi kan lära oss där. Om vi vill komma någonstans, utveckla något. En totalt polariserad debatt kanske är ett nöje för vissa. Då är det helt ok att fastna i att bolla ja och nej fram och tillbaka. Jag tycker bara att det är synd om det blockerar möjligheten till något annat, något lite mer meningsfullt.
(Och jag har tänkt på hur ofta det egentligen används, stigmatiseringsargumentet. Kanske är det rätt sällan i seriösa debatter, kanske har jag bara läst på fel ställen på sistone).
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar