1 december 2012

Orden ni använder om mig. Psykiskt sjuk.

Jag vet att det finns människor som blir lättade av att få sina problem klassade som psykisk sjukdom. Att den etiketten gör något tydligare och mer begripligt för dem. Avdramatiserar. Men jag har svårt för det. Kanske är det för att jag snarare ser mig som skadad än sjuk. För att jag kopplar ihop sjukdomsbegreppet med annat. Jag vet inte om det är sjuk jag är, eller har varit. Inte vad gäller det psykiska.

Låt oss ta en liten jämförelse. Om någon slår en riktigt illa på näsan kan näsbenet brytas. Jag skulle (utan sjukvårdskunskap) säga att det är en ganska normal reaktion på vissa slag. Som att det skulle vara onormalt om näsan faktiskt höll. Och människan med den brutna näsan räknas då som skadad. Vi skulle väl inte se på det som en sjukdom, att ha ett brutet ben? Jag tror inte det. Sjukdom är laddat med en annan sorts innehåll. Skulle vi betrakta hen som sjuk som har en bruten näsa flyttas ansvaret för den brutna näsan över till personen som blivit slagen snarare än den som slog. Det är där vi söker orsakerna. Kanske har hen benskörhet och är ömtåligare än de flesta, kanske var det därför näsan inte höll? Då tror jag vi kan tänka oss att tala om skadan som en del av en sjukdom, som en följd av en sjukdom. Men om det är en helt normalt stark näsa som gått sönder av ett onormalt hårt slag, om näsans brutenhet kan ses som en normal reaktion på en onormal påfrestning, då tänker vi väl inte på människan med den brutna näsan som sjuk? Jag gör inte det i alla fall. Skadad, men inte sjuk.

På samma sätt har jag svårt att tänka på mina psykiska problem som att jag är sjuk. Jag tvingades att vara i ett helvete. Jag var ett barn. Jag kunde inte ta mig därifrån. Jag skadades av det. Nu är jag skadad. Orsak och verkan. Det är inte att skadan uppstått som är det onormala och eventuellt sjuka. Det onormala ligger i att jag var tvungen att befinna mig i ett helvete, där det var onormala påfrestningar. Det är inte normalt att vara i den sortens sammanhang, men är man det är det normalt att skadas av det. På samma sätt som det är normalt av en näsa att bli bruten om den blir slagen tillräckligt illa.

Att definiera mig som sjuk istället för skadad förmedlar till mig att problemet ligger hos mig. Att det normala skulle ha varit att jag förblev oskadad, och att mina symptom beror på mig. Som att jag var skör, uppvisar onormala symptom utifrån det jag var med om. Det finns ett skuldbeläggande i det. Att göra mig till den sjuka, svaga, se mig som onormal. Att vända blicken som söker efter orsaker mot mig snarare än mot förövarna och vad jag var med om.

Jag tycker också att begreppet psykiskt sjuk är problematiskt för att jag upplever det som att det finns en tvådelad rörelse i hur samhällets inställning till psykiskt sjuka är nu. Kanske handlar det om en förändring, eller så handlar det bara om att omformulera något som redan funnits här. Jag vet inte. Den ena delen handlar om att måla upp psykiskt sjuka som våldsbenägna. Kanske till och med monster. Åtminstone farliga. Det handlar om att vi måste skydda oss mot dem som får stämpeln psykiskt sjuk. Och hur psykiskt sjuk är den förklaring som ligger närmast till hands när någon begått onda handlingar. Det handlar om att skilja "oss" från "dom", och att skydda oss. Mot dom. De farliga. De som är så sjuka att de inte vet vad de gör.

I verkligheten är det ju en väldigt liten del av alla människor med psykiska problem som är farliga för andra. Men mediebilden ser ofta ut på ett annat sätt. Den målar upp hotet, gör tydligt att vi måste skydda oss. Mot dom. Psykiskt sjuka.

Den andra delen handlar om goda krafter som vill sätta mer ljus på det här med att må dåligt psykiskt. Som vill att vi ska prata om det, låtsas om det, och göra vad vi kan för att minska skammen. Jag tror verkligen på öppenhet, jag tror att skammen och tystnaden kring den här sortens problem bara är av ondo. Men något går vilse där ibland. När trösklarna för vad som räknas som psykisk ohälsa sänks, när budskapen blir att alla mår dåligt ibland, och att det är normalt. När man blandar ihop normala livskriser, sorger och svackor med problem som faktiskt är patologiska och behöver vård. Ibland mycket vård, under lång tid. Gränserna suddas ut för mycket där, och även om det görs med en god vilja, även om många är måna om att framställa psykisk sjukdom som något man kan drabbas av och behöva vård för som vilken sjukdom som helst, och inget som borde vara mer skamfullt eller svårare att söka vård för, så blir det inte så bra när det blandas upp med att snart all psykisk smärta räknas som sjuk.

Jag vill inte förringa någons lidande, jag vet att det är svårt att leva, och att alla behöver hjälp när de är i en kris. Jag tycker att vi borde prata mer om det, ta allt sånt på större allvar. Och jag ser ett problem där. När alla psykiska problem smälter ihop till något alla kan drabbas av, något som är rätt normalt. På ett plan är det sant. Och på ett annat plan blir det vilseledande. Alla kan bli förkylda, och alla kan få astma. Det finns saker som gör att man kan ha ökad sårbarhet både för förkylning och astma, och det borde inte vara något som är fyllt med skam att drabbas av nåt av det, och behöver man vård ska man söka. Det är inte samma sak som är likställa förkylning och astma, göra dem till ungefär lika svåra problem, resonera som att man borde ha lika rätt till vård oavsett vilket man har. När det gäller förkylning och astma vet vi det, det är därför jag tar exemplet, men vet vi det när det gäller psykiska problem? Jag är inte säker på att kampanjerna alltid hittar rätt, lyckas förmedla att det finns olika svårighetsgrad. Man ska ta alla på allvar, men det är inte samma sak som att allas problem är lika allvarliga.

Det finns en risk i att stora psykiska problem förminskas genom den uppmärksamhet och den "det kan hända alla"-inställning som finns. Det finns en risk att problemen likställs, och att det är på bekostnad av dem som har det svårare. Och det blir verkligen ett stort problem när sjukförsäkringssystemet och vården utformas efter det. Där alla förväntas kunna arbeta, om man bara hittar rätt aktivitet (får hjälp ut ur passiviteten, som just nu verkar vara den officiella inställningen till varför människor med psykiska problem inte alltid klarar att jobba). Där de flesta med psykiska problem förväntas klara sig med 20 gånger av terapi, och där större behov än så riskerar att bli tolkade som något annat än reella behov.

Jag undrar om vi inte riskerar att i praktiken förvärra synen på människor med psykiska problem, när det är dessa två bilder som ges utrymme parallellt. När det inte finns något mellan bilden av psykisk sjuka som onda monster vi behöver skydda oss från och psykisk sjukdom som något normalt, i stort sett en del av livet. Vi är rätt många som befinner oss mittemellan. Vi som inte alls är farliga för andra, men som har svåra problem och behöver mycket vård. Vi som faktiskt inte klarar att jobba, för att all energi och alla våra förmågor går åt till att handskas med de problem vi har. Vi som kanske skulle behöva få räknas som sjuka eftersom vi pga problemen i så stor utsträckning är ur funktion. Begreppet "psykiskt sjuk" räcker inte riktigt till oss, om det nu fylls med de alternativa innehållen "ond och farlig" eller "helt normal".

Jag vet inte vad vi borde kalla oss, eller vad vi borde kallas. Jag är bara inte bekväm med att klassas som psykiskt sjuk. För de olika innehåll de orden har, upplever jag inte har så mycket med mig, mina problem och mina oförmågor att göra.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

4 kommentarer:

  1. Har också haft dom funderingarna ibland när jag skrivit om mig själv. Kan känna igen mig i psykiskt sjuk under perioder när jag varit deprimerad, men i övrigt känns det verkligen inte som jag är just sjuk. Trots att problem ändå är rätt omfattande. Tror jag landade i just det också. 'Psykiska problem', 'jag har en psykiatrisk problematik' och liknande.

    SvaraRadera
  2. Ja, jag har också lättare för "psykiska problem".

    SvaraRadera
  3. vilken bra blogg! mycket intressanta inlägg som verkligen behövs :)

    SvaraRadera

Inlägg utvalda av slumpen