9 december 2012

Våga anmäl. (Är det verkligen mod som saknas?)

Alldeles nyligen öppnade sidan vagaanmal.se. Den handlar kortfattat om att hjälpa människor att våga anmäla sexualbrott, och att upplysa om varför det är viktigt att anmäla. Ett bra initiativ. Eller? Är det det? Jag är kluven, jag kan lika gärna säga det meddetsamma.

Enligt Brottsförebyggande rådet anmäls bara 23 % av sexualbrotten. Hos dem kan man också läsa att utvecklingen är att fler brott av denna typen anmäls nu, de senaste 30 åren har ökningen varit så stor att det är fem gånger fler som anmäls nu. Det är gott, att det rör på sig, och att det är i den riktningen det rör sig, även om 23% fortfarande är väldigt lite.

För att titta lite närmare på statistiken får vi hålla oss till våldtäkter (av den enkla anledningen att jag inte orkar googla hur mycket som helst idag pga trött hjärna). 2010 anmäldes 4 134 våldtäkter i Sverige. 313 av dem ledde till åtal. Det är 8 %. Av de åtta procenten ledde 33% till en friande dom. Allt enligt den här artikeln hos dagensjuridik.se. Där kan man också läsa att antalet friande domar har ökat. År 2006 var de friande domarna 22%, och fyra år senare var de alltså 33%. Förändringen beror förmodligen på några domar i HD, där man skärpte praxis gällande såna här brott. Dvs det ska krävas mer för en fällande dom nu än det tidigare gjort. Enligt Katrin Lainpelto är dessa 33% den största andelen friande domar bland alla brottsbalksbrott.

Ok. Nog med siffror nu.

Min fundering handlar om ifall det är rätt tråd att dra i, rätt ställe att börja på, att uppmana till mod att anmäla. Jag tycker det är viktigt med anmälningar, jag beundrar dem som orkar och vill välja att göra det, och jag tycker de är värda allt stöd och alla positiva ord som finns. Men är rätt väg till förändring att hjälpa utsatta att hitta mer mod?

Jag valde att inte anmäla. Det var faktiskt inte alls av feghet. De brott jag kunde anmält låg ganska långt bak i tiden. (Blir man utsatt innan man fyller 18 börjar preskriptionstiden räknas från den dag man fyller 18). Att anmäla när det nyss hade hänt var inte möjligt av flera orsaker. Möjligheten fanns sen, när jag var över 18. Inget förändrades om jag gav mig lov att tänka igenom saken ordentligt. Så det gjorde jag. Och jag valde att inte anmäla.

Det handlade om att värna mig själv. Att vara rädd om mig, och att skydda mig från att bli utsatt på nytt, även om det skulle vara i en annan form än de övergrepp jag övervägde att anmäla. Jag förstod att förhör handlar om att bli ifrågasatt, att jag inte hade stora chanser att bli trodd, och att jag kunde förvänta mig att förundersökningen lades ner. Jag hittade ingenting som talade för att det skulle ge mig något alls att anmäla, eller att någon skulle kunna bli fälld. Däremot hittade jag många saker som sa mig att jag riskerade att göra mig illa genom en anmälan. Så jag lät bli.

Det handlade inte om brist på mod. Det handlade om att jag i första hand tycker att jag har ansvar för mig själv, att ta hand om mig och skydda mig på de sätt som går att skydda mig på. Om det finns något att vinna på att göra mig sårbar, utsätta mig för något där jag kan bli skadad, så handlar det om ett övervägande. Är det värt det? I detta fallet såg jag inte att det fanns något att vinna, det enda jag kunde uppnå var att bidra till statistiken. Minska mörkertalet en smula. En väldigt väldigt liten smula. Som jag då skulle riskera att betala ett mycket högt pris för. Så jag valde bort det.

Varför jag berättar? För att jag ser två problem med vagaanmal.se. Det ena handlar om ansvaret. Vem har ansvar för att så få anmäler, och för att läget kring såna här fall ska förbättras? I mina öron låter det lite som att det är de utsatta individerna som bär på det ansvaret. Att vårt mod skulle kunna förändra allt. Jag vet inte det faktiskt (eller om modet används bäst genom att lägga det på en anmälan). För mig säger statistiken jag presenterade ovan något annat. Eller öppnar åtminstone för en alternativ tolkning. Jag tror inte att det är bara jag som påverkas av vetskapen om att bara åtta procent av förundersökningarna alls leder till rättegång, eller att att de prejudicerande domarna handlar om att det ska bli allt svårare att få någon dömd. Man skulle kunna börja där. Om förändringen man vill ha är att fler ska anmäla skulle man ju kunna lägga ansvaret på rättssystemet. På hur praxis ser ut, eller på att se till att fler mål åtminstone hamnar i rätten.

Det skulle till och med kunna vara så att det är där ansvaret borde läggas. Ibland känns det som att utsatta förväntas finnas till hands och bära skuld för en massa saker. Tex skulden i att övergrepp alls kunde hända, i att man inte reagerade som man "borde", enligt de förutfattade och förenklade uppfattningar som folk i allmänhet har om hur offer "ska" vara. Ganska ofta förväntas vi bära skuld för de skador vi fick av övergreppen, för att vi behöver vård (som kostar pengar) eller inte klarar jobba (och behöver vara sjukskrivna, kostar ännu mer pengar). Eller det här, att rättssystemet borde bli bättre i dessa fallen. Att ansvaret måste börja med att fler utsatta anmäler, och att vi som väljer bort det bör ta på oss skuld för att vi inte haft mod nog, eller för att vi bär på uppfattningen att det är svårt att bli trodd.

Vi måste inte alls börja där, med att utsatta ska hitta mod. Det är ett alternativ, inte alls det mest självklara. Och att det är svårt att bli trodd handlar inte om något dysfunktionellt tankemönster hos utsatta, statistiken säger ju det rätt tydligt. Det är svårt att bli trodd.

Det andra problemet jag ser hos vagaanmal.se handlar om att de för ut ett onyanserat positivt budskap. Bara de med positiva erfarenheter av anmälan är välkomna att dela med sig av sin berättelse, och bland argumenten till varför man ska anmäla finns tex detta:

"Genom att polisanmäla vad du varit utsatt för, oavsett om det leder till fällande dom eller inte, får du en möjlighet till både bearbetning och avslut. Det kan bli lättare att se att du inte själv behöver bära någon skuld för vad som hänt, att du faktiskt varit offer för ett brott. Det kan vara skönt att våga ta sin upplevelse på allvar, och enklare att gå vidare efteråt." 

Det kan ju vara så. Att en anmälan blir en bearbetning, ett avslut, att skulden hamnar hos rätt person. Men jag vet människor som berättat om det motsatta. Att känslorna av skuld blivit värre, att hela processen varit retraumatiserande, blivit ännu ett svek, ännu ett övergrepp, ännu något man behöver handskas med, bära på, bearbeta, läka. Att inget alls avslutas, utan att det istället rivs upp.

På sidan saknar jag information och frågor som handlar om vad som kan vara vettigt att tänka på innan anmälan. Tex om man är förberedd på att det kanske inte blir någon rättegång? Om man har stöd i sitt vardagliga liv ifall processen drar upp mycket, eller om man har oturen att bli illa bemött? Eller hur man gör för att få professionell hjälp om anmälan inte räcker för att läka de sår man fått?

Vad händer med de som hittar mod genom att läsa på vagaanmal.se, och sen anmäler, om de inte alls känner sig hjälpta och läkta av anmälan? Riskerar inte en onyanserat positiv bild av anmälan göra att de får ännu ett lager av skuld att bära på? Skulden i att de inte blev hjälpta, befriade, upprättade i sina inre av att anmäla?


Varför väljer jag att skriva detta här, på en blogg om psykiatri? Kanske delvis för att jag helt enkelt behövde skriva det. Men inte bara. Det är så många som blivit utsatta för någon form av övergrepp som mår dåligt. Träffar du en patient som funderar på att anmäla kan det vara en god idé att ha lite koll, både på hur rättsläget är, och på dig själv. Hur ser din uppfattning ut, och i vilken utsträckning och på vilket sätt presenterar du den för patienten? Kanske riskerar även du att måla upp en liknande positiv bild, som att anmälan ska lösa det mesta? Eller tycker du att det är viktigt att antalet anmälningar ökar, att förövare helt enkelt "ska" anmälas, och ser den uppfattningen tydligare än personen som sitter framför dig?

Det finns anmälningsplikt som gäller dem du möter som är under 18 år. Jag skulle tro att du har koll på den, om du har ett jobb där den är aktuell. Men du ska också komma ihåg att när det handlar om människor som är över 18 år, är det upp till hen att anmäla eller inte. Det kan vara bra. Men en anmälan är inte det enda sättet att bryta tystnaden, lägga skulden på rätt ställe och hitta ett avslut. Det kan till och med vara så att en annan väg är bättre. Det är upp till hen själv att komma fram till vad som är rätt val. Du kan vara ett stöd. Men låt den som varit utsatt vara den som väljer sin väg. Och strunta i det där att överföra skuld på den som väljer att inte anmäla, eller se det som att hen saknar mod. Det kan vara nog så modigt att välja bort att anmäla. Att välja att skydda sig själv.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

5 kommentarer:

  1. Tack för dina ord. Hoppas många läser och tar det till sig.
    Av egen erfarenhet vet jag att man kan bli fri genom att bryta tystnaden på annat sätt. Att anmäla har iofs aldrig varit ett alternativ eftersom mina minnen från övergreppen i barndomen kom fram över 25 år efter jag fyllt 18.
    Och JA det gäller verkligen att skydda sig själv i första hand.

    SvaraRadera
  2. Tror det är viktigt att bryta tystnaden, men ja. Det finns ju fler sätt. Man får välja de som passar en bäst.

    Tack för att du ville läsa.

    SvaraRadera
  3. Tack för att du läste.

    SvaraRadera
  4. Takk fra meg også, for at du tar opp dette viktige temaet.

    SvaraRadera
  5. Tack för att du läser.

    SvaraRadera