Till en början gick det ok. När det handlade om att överleva, då var det ett sätt att fungera. Men sen. När det öppnades, när vi blev medvetna om varandra, när minnena forsade över gränserna. Då. Det var omöjligt.
Det var att ligga på golvet och hyperventilera, det var att klamra mig fast vid bordets ben, för att det kändes som att jag föll bort från verkligheten och måste klamra mig fast vid något alls. Det var att slängas tillbaka till dåtid, att återuppleva övergrepp. Att ha olika delar som reagerade i panik, men på olika sätt. En som desperat ville komma bort, tog stryptag på mig, ville dö. En annan som spottade och fräste och hatade alla försök till medling, för vi lurade bara henne, hon visste ju. Att det bara går att hata och tycka illa om henne, och vi var kanske värst av alla eftersom vi försökte få henne att tro på att man kunde vara snäll mot henne, för det kunde man ju inte, hon hatade oss för att vi ljög så. Gjorde allt för att förstöra försöken till hjälp. Och barnet som bara skrek av skräck, som inte gick att nå. En sån röra, en sån smärta. Det är bortom orden, jag kan inte säga det, kan inte berätta så du ser hur det var. Ändå. Jag kan inte låta bli att försöka.
Verkligheten delade sig ibland. Den som du kallar riktig och den där allt var undergång fanns parallellt. Också de slogs om utrymmet i mig. De olika verkligheterna. Och de olika delarna av mig kämpade alltid, som ett krig mot mig själv, i mig själv. Kaoset tog liksom inte slut. Vet du hur det är att hyperventilera så länge att det inte finns någon kraft kvar i kroppen? Att ligga på golvet och vilja resa sig när man väl lugnat sig, men inte kunna, för att armarna inte bär? Vet du hur hopplöst det är att hitta vila nog då, för att kunna resa sig igen?
Ibland tänker jag att det finns en gräns, att man kan ha ångest och må dåligt, men att det finns en gräns när allting blir galenskap. Det finns inga ord för det, det är som ett skrik av fasa som skär genom varje cell, det är som att vilja krypa ur sin hud men inte hitta ett sätt att klara det, det är outhärdligt. Där var jag med jämna mellanrum. I galenskapen, i smärtan som tog över allt, tog mig ifrån mig själv.
Att vara splittrad. Det var att vara jagad av minnen som igen och igen slog mig till golvet. Det var att slitas sönder av de olika viljorna. Det var inte komplicerat, jag ljög inte i det förra inlägget. Det var logiskt, på sitt sätt rimligt, och alla hade sina roller. Det var begripligt. Och det var ett helvete.
Det var att mitt liv föll som ett korthus när ingen del av mig orkade upprätthålla en yta som fungerade. Det var att allt föll. Allt.
Det var telefoner till dem som hjälpte, som stängde klockan 16.15, och kvällar och nätter när allt stormade och ingen fanns där. Att inte kunna ringa till nationella hjälplinjen, för de som var räddast i mig trodde att nya människor var fara, var något vi måste skydda oss mot, inte utsätta oss för. Att vara livrädd för slutenvården, för att de gjort mig illa tidigare, för att risken var så stor att de bara skulle skada, och för att allt jag ville var att få vara mindre rädd, och just där var jag som räddast. Att inte ha några mediciner som hjälpte på något sätt alls, bara gjorde allt värre. Det var att ha ett system som var inställt på undergång, som hoppade till och beredde mig på att bli dödad vid varje oväntat ljud, vid varje tecken på fara, vid allt som påminde om det som varit.
Det var att aldrig kunna sova tryggt. Att bli jagad av kaoset i drömmarna, om jag alls somnade. Det var att aldrig få vila.
Och det var att bli utan hjälp när kroppen inte orkade, när jag inte längre kunde ta mig till mottagningen. När jag slagits till golvet och inte längre orkade resa mig.
Det var så ensamt, och samtidigt ett sånt kaos av att vara för många.
Varför skriver jag då detta, varför vill jag berätta? För att du ska tycka synd om mig? Nej. Jag är inte längre kvar där. Jag vill bara att du ska veta. Att ha DID. Det kan vara såhär. Jag var ändå ett enkelt fall. I jämförelse. Vi var inte särskilt många delar. Jag hade ett stort ljus inom mig. Och jag har alltid haft nära till mina självläkande krafter. Jag har haft en del resurser. Den vuxna jag kunde se allt de andra delarna gjorde, vi var medvetna om varandra. (Då, när jag var vuxen, när faran var över. Innan dess var det annorlunda).
Jag var inte svår. Det finns de som har det så mycket värre. Det är ett helvete. Du måste förstå det.
För ni måste förstå: ni måste hjälpa. Det är outhärdligt, det går inte att orka ensam, det går inte att klara år efter år. Folk gör desperata saker, bara för att komma undan denna sortens kaos. Och det finns de som ger upp, just för att det känns hopplöst att få hjälp, för att de hoppats, träffat någon som inte trott på att det kan vara så här. Rest sig, skrapat ihop lite mer hopp, och igen blivit mötta som om de inte finns. Till slut går det inte längre, att hoppas.
Människor dör. Förstå det. Snälla. Och förstå: det går att ge oss hjälp.
Också vi är värda liv som går att leva. Också vi är människor. Jag vill så gärna att du ska förstå det. Ni måste sluta att låtsas att vi inte finns nu. Ni måste låta oss komma ut ur tystnaden, osynligheten, era kamper om prestige som handlar om konflikten i om man ska tro på att vi finns eller inte. Vi finns. Ni måste hjälpa.
Det är ett helvete, men det är trots allt inte ett hopplöst helvete. Det går att hjälpa, går att bli hjälpt. Det handlar om trygghet. Tid. Att få hjälp till inre samarbete, inre lyssnande. Det handlar om att man måste få lov att bli hållen av någon annan, få andra upplevelser än de som slet oss i bitar. När ni säger att vi inte finns. När ni ser delar som något som ska medicineras bort. När ni utövar makt och tror att vi sysslar med någon slags rollspel bara för att provocera er. Då är det som att ni upprepar, bekräftar, förstärker, retraumatiserar. Det går att göra på ett annat sätt. Möta oss.
Jag önskar att det var lättare att få terapi med någon som verkligen vet vad det handlar om. Att det vände igen, gick att få behandlingar som var så långa som behövs. Och jag önskar att det fanns mottagningar inom öppenvården där alla hade grundläggande kunskaper om dissociation och trauma. Ställen där man aldrig behövde vara rädd för att inte bli trodd, sedd. Där man slapp bli förvandlad till ingenting. Och avdelningar inom slutenvården där personalen hade koll på hur man kan handskas med dissociation, och hur man undviker att retraumatisera. Jag önskar att det fanns en slutenvård där man kunde vara trygg när minnena stormade som värst, där det gick att söka skydd, komma ut ur ensamheten.
Jag vet. Vägen dit är lång. Men vi kanske kan börja gå i den riktningen nu? Vi kanske kan börja med att ni slutar diskutera om vi finns eller inte, ta oss förbi det steget. Vi finns. Och jag önskar att ni ska förstå, vi måste gå vidare nu. Mot något som är bättre än det här.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar