Jag vet inte om du hört talas om integration. Om du inte gjort det behöver du inte bekymra dig om det, jag tror du har saker som bekymrar dig så det räcker redan. Men kanske har du hört talas om det. Kanske blev du rädd, eller förstod inte vad det betydde. Så jag vill skriva lite om det. Men läs bara om du vill, om det känns som att du undrar. Du behöver inte tänka på det alls. Man måste inte det.
Integration betyder att någon som varit många i kroppen bara blir en enda. Att man inte är en massa delar mer, bara en. Som kan tänka, känna och göra saker. En som lever all tiden, har alla minnena, är personen.
Har man aldrig varit en enda är det jättekonstigt att tänka sig hur det är då. Liksom hur man gör. Om man inte kan gömma sig om det blir för hemskt, eller låta någon annan ta över när man är för trött. Om det inte finns någon som bråkar inuti, eller som kan hjälpa en att förstå sig på världen.
Även om det betyder att man blir en enda och inte är fler längre, så behöver du som är liten inte oroa dig för att det bara ska vara du kvar, och att du måste orka allting i hela livet själv, sånt som de andra brukar göra också. Det är inte det som kommer hända.
Och du behöver inte tänka på vilken del det är som kommer finnas kvar.
Det är inte riktigt så, som att alla utom en ska försvinna, och att man måste vara rädd för att man kanske är en av dem som ska försvinna.
Allting finns kvar även om man bara är en. Allting du varit med om, allt det snälla och allt det hemska, det kommer finnas kvar som minnen. Och sånt du är bra på kommer finnas kvar. Sånt du tycker om, sånt du är rädd för, allting du har med dig, det kommer finnas med i den enda som ni kanske blir sen.
Och det är så för alla delarna. Allt de varit med om, allt de är bra på, allt det de tycker. Allting av alla delarna kommer finnas kvar. Skillnaden är bara att ni inte kommer vara olika delar med olika åldrar och olika uppgifter.
Det kanske låter jättekonstigt. Och ja, det är faktiskt det. Det går inte riktigt att förstå. Och det är ok, om man inte förstår.
Man kan tänka såhär. Det kan vara som att man har en bokhylla med olika lådor på alla hyllorna. I lådorna kan det finnas olika saker, och det kan vara viktigt att ha det uppdelat så. Med minnen, tankar och känslor som hör hemma i en låda, i just den lådan. Och annat i andra lådor. Så att man kan titta på lite i taget bara, ta fram det man behöver. Sen kan man ställa tillbaka det i hyllan och titta på något annat. Det kan vara så att om man skulle ta fram allting samtidigt, skulle det bli så mycket och så rörigt att orka med, att det faktiskt inte gick.
Det är därför det kan vara bra att ha det uppdelat. För även om det är hemska saker i många av lådorna är inte allt det hemska på samma ställe, så det kan gå att orka ändå, även om det är mycket.
Fast sen, om man tar fram lådorna ibland och tittar i dem, så kanske man till slut har tittat på allt. Man vet precis vad som finns i alla lådorna. Då kan det börja bli jobbigt att ha olika lådor istället. Man måste leta för att hitta vilken låda det nu var något särskilt låg i, eller klättra för att nå en som är längst uppe, och man måste lägga tid på att hålla ordning på lådorna. Då kanske det inte behövs längre, att ha olika lådor. Då kan man ta ut allt som ligger i alla lådorna, och lägga det i en enda stor istället. Och ska man ha något kan man bara titta där.
Det kanske inte var en bra beskrivning. Jag vet ju att ni inte är lådor. Jag vet bara inte hur man ska förklara så det blir bra. Men som det är nu delar ni upp allting, för att det skulle bli för mycket om alla fick veta allt. Ni behöver göra så för att det ska gå att orka leva.
Men kanske kan ni titta lite i taget på allt som finns. På det som är hemskt. Men också som att ni kan titta på varandra, som att delarna kan lära känna varandra och börja lyssna på varandra. Bli kompisar. Ni kanske kan se vad som händer även om det är någon annan del som är framme och gör något. Till slut kanske ni kan se varandras minnen och tankar och känslor. Det kan bli så att alla olika delar vet allting, och då är det som att det inte behövs att man är delad längre, om inget är gömt för någon.
Det kan vara lite olika hur det går till att integreras. Ibland är det en del i taget som inte behöver finnas mer, och som integreras in i någon av de andra. För andra är det flera som integreras samtidigt.
För vissa kan delar integreras, och sen om något blir för hemskt, kan de komma fram ett tag igen. För andra betyder integrationen att delarna aldrig kommer tillbaka, att man kommer vara en enda alltid, efter att det hände.
Det är olika. Jag förstår att man kan bli rädd om man tänker på att någon ska försvinna. Men det är ingen som kan tvinga en, och det är inte hemskt. Och det är egentligen mer som att något förändras, än att något försvinner. För allt finns kvar.
Om det är någon stor som pratat om integration kan du kanske fråga dem om de kan förklara mer hur de tänker, så du också får veta. Om du är rädd behöver du att de hjälper dig att se vad som ska hända och varför det är bra. Om andra delar integreras innan dig kanske du kan finnas med och se vad som händer, och någon av de stora kan förklara för dig under tiden.
Det kanske ändå låter konstigt att man ska ändra på vem man är, eller hur många man är. Och jag vet inte om det är det viktigaste, hur många man är. Det viktigaste är att hitta sätt så man kan finnas. Om ni är flera är det viktigaste att hitta sätt så ni kan samarbeta och inte skada varandra eller kroppen. Att ni kan få ett fungerande liv.
Det är bra att vara en också. Det blir inte lika rörigt, och det är faktiskt lättare om man slipper försöka komma ihåg vad någon annan har gjort, eller var han eller hon har lagt något man behöver. Om man slipper diskutera och bestämma saker tillsammans (eller bråka om dem). Det blir en massa tid över som man kan göra annat. Som att äta glass eller läsa en bok.
Det är lättare också när man träffar andra människor. Att man inte måste hålla reda på vilken del det egentligen är som är hans eller hennes kompis, och vara rädd för att någon annan än den ska komma fram och förstöra på nåt sätt. Det tar så mycket kraft att försöka hålla ordning på allting när man är flera. Man slipper det om man bara är en.
Och det är fint att bara vara en. Jag är det nu. Jag vet allt det hemska jag var med om. Men det är inte bara det. Jag har liksom allt skratt också, och allt som alla delarna kunde. Jag visste inte att det fanns så mycket skratt i mig, att man kunde vara så glad. Eller att man kunde tycka så mycket om något som jag gör nu. Att jag kunde så mycket, var så mycket, som jag är nu. Jag, som är allt det som delarna var innan. Det är så mycket, allt det ljusa. Det är så starkt, när det inte är uppdelat på flera olika.
Inget har försvunnit. Allting är bara i samma del nu. I början blev det lite rörigt för jag var så ovan. Det är ganska konstigt att bara vara en, om man varit många innan. Men man vänjer sig, och det är inte farligt. För det mesta är det faktiskt rätt skönt. Och det känns som lyx att ha ett helt liv, som är bara mitt. Som jag får bestämma över. Som jag får leva.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.
Nu vet jag varför jag alltid älskat Ikeas hyllor och lådor! Så mycket tack!
SvaraRadera