Jag har haft med mig det sen. För visst är det ihoptrasslat, och visst går det hand i hand även i läkandet. Det går inte att ta först det ena och sen det andra, går inte att dela upp på det viset. Samtidigt satte det ord på något för mig. Något som handlade om att det är olika saker. Med PTSD (och liknande symptom) är ens historia inte i det förflutna, den finns levande i nuet, försöker invadera en med minnen som kastar en tillbaka. Det handlar om att försöka avskärma det som varit hemskt, och hur det försöker ta sig in i ens uppmärksamhet, igen och igen. Att läka det bygger på att hitta sätt att ge utrymme för minnena, känslorna, tankarna. Hitta nya möjligheter, sätt att bära det med sig utan att avskärma sig, utan att det behöver invadera en. För mig har det så mycket handlat om att vända mig om och möta det, istället för att bli jagad och försöka fly. Det låter mycket enklare än det är, men när jag orkat se, orkat sätta ord på det. När jag orkat berätta om det som varit för terapeuten eller andra. Då har jag lite i taget kunnat göra det till min historia. Bära det med mig. Och det har jagat mig mindre.
När jag vände mig om för att möta det som jagade mig mötte jag också de delar jag var. Mitt system. Jag kunde se dem då. Vem som varit med om vad, hur jag fungerade. Hur splittrad jag faktiskt var, och hur det varit livsviktigt för mig. Och det var första steget för att läka från DID. Att se mig, så som jag var. Utan det steget kunde vi inte närma oss varandra, hitta samarbete, fungera bättre tillsammans. Det var tvunget att börja där.
Och det var också något annat som var viktigt. Något som handlade om att hjälpa de olika delarna av mig att se att nuet är annorlunda. I nuet är jag inte hotad, utsatt, jag behöver inte reagera som jag gjorde då, ha de skydden jag hade då. Det är annorlunda nu. Det har varit centralt, att hjälpa olika delar av mig att hitta tillit till andra människor, till min styrka, till världen runt mig.
Det är så jag tänker mig skillnaden mellan att läka från PTSD och DID. Det var så de landade i mig, orden som handlade om att förhålla sig till dåtiden, eller till sin omvärld.
Jag läkte i stort sett helt från PTSD innan jag integrerades. Det behöver inte vara så, men det var så för mig. För att kunna integreras och inte längre vara flera olika delar, för att vi skulle kunna smälta ihop, så behövde jag ha läkt ganska mycket i DID redan.
Och jag vet, det är total begreppsförvirring i detta. Inte bara för att det är abstrakt för de flesta, utan för att alla använder orden på olika sätt. Vissa tänker sig att processen som gör att man kommer närmare att bli en enda är integration. Jag håller mig till att använda integration som ett ord som betecknar fusioner när en eller flera delar smälter ihop med varandra eller med någon annan del.
Det jag mest ville säga var att det såklart är en resa i vilket fall. Att läka från DID. Oavsett vilka ord man använder för vad, så är det en resa. Innan jag integrerades hade mycket av läkandet från DID redan skett. Delarna hade kunnat bli sedda, hörda, fått lov att finnas. De hade kunnat se att världen kan vara annorlunda än de trodde, hade fått hjälp att lita på andra människor och börjat lita på världen som fanns runt oss. Inte förrän vi kommit så långt kunde vi integreras, inte förrän då kunde jag bli en.
Men jag vill också säga att det inte är färdigt där. Att det blir en banal syn om man tror att allt som DID innebar är avklarat när en integration sker. För mig har det varit en väg även efter integrationen. En väg som handlat om att sammanfoga de olika bilder av omvärlden och sätt att handskas med den, som de olika delarna tidigare bar på. Det har varit ett viktigt arbete i att kunna hitta den nya jag: att kunna relatera till omvärlden på ett sätt som fungerar. Trots att jag nu är den enda. Trots att jag vet om allt det som varit hemskt. Efter integrationen handlade det om att kunna ha kvar tilliten till omvärlden och andra, samtidigt som jag skulle bära på all smärta, all sorg, alla minnen, helt ensam. Även om det mesta var läkt, även om minnena slutat vara i PTSD-form och invadera mig, även om vi hittat mycket trygghet och lugn, var det ett arbete som var nästan övermäktigt. Det är en uppgift som fortfarande emellanåt känns omöjlig att klara. Detta: att veta allt det onda. Och att ändå känna tillit till världen, andra människor, mig själv. Tillit till att livet är något gott.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar