Det kan inte bara vara jag som haft nån i klassen som betett sig gränsöverskridande eller våldsamt, och där det blivit definierat som att hen är ju sån. Jag tror inte bara det är jag som hört vuxna prata om andra vuxna människor (med varandra eller med barn) och göra någons vredesutbrott, dåliga tålamod eller perfektionism till något normalt, genom att placera det i personligheten, göra det till en del av vad hen är. En del av det man får tåla bara, för människor är ju olika.
Till viss del är det väl en bra sak, man måste ha lite tålamod och överseende med att människor inte alltid är som man önskar, eller att man inte alltid kan förstå sig på dem. Det måste man hitta sätt för att handskas med. Men det jag funderat mest på är de fall när det används för att rättfärdiga ett beteende som faktiskt inte är acceptabelt. Och när man genom att definiera det som något personen är, också definierar det som något som är oföränderligt, och som personen därför måste förlåtas. För hen kunde inte hjälpa att hen slog, inte kunde kontrollera sina impulser, slösade bort hela familjens pengar, sa en massa elaka saker. Det är ju bara sån hen är.
Vi borde inte bli arga på någon som beter sig dåligt eller gör oss illa, om det beror på hur hen är. Faktiskt borde vi vara snälla istället, visa att vi förstår hur svårt det är, att vara en sån som slår, skriker, våldtar, gör andra illa. Är det inte det som ligger nära till hands? Att rättfärdiga det som inte är ok, och att plocka av någon ansvaret för sina handlingar. Att göra den som är förövare till offer istället, offer i att hen är den hen är, och att det faktiskt måste vara mycket hemskare än att vara den som råkar stå ivägen, som blir gjord illa.
Jag vet, ibland kan det handla om nån form av medberoende, och då är det inte så enkelt som det låter, att klara att lägga ansvaret för någons handlingar hos personen själv. Och kanske är det aldrig det i vilket fall. För det finns väl alltid orsaker till att man beter sig som man gör, orsaker som man själv och de runt en kan vara medvetna eller omedvetna om. Det är väl sällan så att man bara kan sluta, från en dag till en annan. Det behövs mer än så. Kanske tid, förmodligen hjälp. Men ändå. Även om det behövs tid, kraft, hjälp och stöd för att det ska gå att förändras, så går det faktiskt ofta.
Det är få saker som är oföränderliga, och jag fattar inte hur vi nånsin kan gå med på inställningen att nån bara är sån, när det handlar om beteenden som gör andra allvarligt illa. Jag fattar inte varför vi skyddar någon som skulle behöva förändras, till ett pris att andra människor ska bli skadade, och att deras skador inte får tas på allvar.
Att nån är på ett visst sätt, betyder inte alltid att hen måste vara så. Kanske betyder det att vi måste hjälpa personen att se att det är mycket som går att förändra och hur man kan göra för att nå dit. Kanske måste hen få hjälp att se vad som faktiskt är en del av hen själv, och vad som är dysfunktionella beteenden som går ut över andra.
Jag önskar att vi kunde sluta med det här att placera en massa saker i någons personlighet, och därmed automatiskt definiera dem som oföränderliga, något hen och omgivningen måste stå hjälplösa inför, måste leva med. Helt enkelt för att jag tror att det sällan är sant. Jag tror att de flesta är förmögna till att förändras.
Och i vilket fall, även om någon inte kan eller klarar att förändras, tror jag det är viktigt att lägga ansvaret för skeenden på rätt person. Även om nån skulle vara oförmögen att förändras, betyder det inte att situationen inte går att förändra. Om någon blir skadad önskar jag att det aldrig skulle förminskas och viftas bort med "hen är ju bara sån". Om hen nu inte kan förändras kan omgivningen åtminstone välja att handskas med det på ett klokare sätt. Man kan bekräfta, välja att säga andra saker, där verkligheten för den skadade också får finnas, och där situationen inte definieras som oundviklig. Man kan säga: "Hen är sån. Det skadade dig, och det var inte ok att skada dig. Vad kan vi göra för att skydda dig i fortsättningen, och för att ingen annan ska bli skadad?"
Detta inlägg hör (litegrann) ihop med nästa: – Du är ju bara sån. Vi kan inte hjälpa dig.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar