9 mars 2014

Hon klarade ju sig bra, trots allt.

Visst älskar vi dem, historierna som handlar om att ha klarat sig bra, trots det söndertrasande. När någon sitter i morgonsoffor och säger att detta att någon gjorde hen så fruktansvärt illa, det har faktiskt varit drivkraften, det som gjorde att hen kunde lyckas så väldigt sen. Som om hen nästan var tacksam för att det hände. Nej, ingen säger att den är tacksam för sin olycka, det är ju att gå över en gräns, då skulle vi tänka att hen var lite vrickad, för inte kan man vara glad för vissa saker. Våldtäkter, misshandel, någon som nästan hade ihjäl en. Nej, vi har gränser. Men det är ju så skönt när någon håller sig på rätt sida av gränsen, och ändå förklarar för oss att i det hemska hittade de styrkan som tog dem vidare, gjorde att de kunde förverkliga sina drömmar.

Vi vill ju så gärna höra det, att allt gick bra. Trots allt.

Jag tänker på Susanna Alakoskis ord i Oktober i fattigsverige

"Det gick så bra för dig."
"Har det gått bra för mig?"

De rörde mig så djupt. För vi är så snabba på att dela in människor. Hon klarade sig, han klarade sig inte. För honom har det gått bra (trots allt), hennes liv blev tyvärr bara misär.

Vi tror att vi kan se det. Men hur mycket ser vi?

Hur vet man om någon av ens kollegor lägger så mycket pengar på terapi för att stå ut med att finnas till, att hen aldrig har råd med något extra? Semester, nya kläder, sånt som andra med samma jobb har råd med. Och hur vet man vad som döljs bakom ytan? Hur kan man avgöra vilka människor vars liv är en ändlös rad av dagar som det är en kamp att ta sig igenom?

Hur vet men vem som varje dag måste strida mot att verkställa den död som hela livet hängt som en skugga bakom ryggen, som alltid följt en, som ett dovt hot?

Vi vet inte.

Och om vi inte vet, hur kan vi då bedöma om någon klarat sig eller inte klarat sig?

Vi tycker ju om de där historierna, om att klara sig trots allt. Tycker om de tv-sminkade människorna som talar ut, blottar sin smärta. För de ger väl ändå oss ändå hopp, att vi kan klara det vi bär på. Deras var ju så mycket värre, nästan otänkbart hemskt.

Och de ger oss alibi, som en tyst viskning om att det inte gör något om vi vänder bort blicken, om vi inget gör, inte ens försöker göra. Om man hör skriken, slagen på andra sidan väggen, om man ser att en av barnens klasskompisar verkar så ensam, ledsen. Om man känner doften av alkohol i en annan mammas andetag, nästan varje gång man ses.

Vi vill så gärna slippa låtsas om att det hemska finns, att det är verkligt och kan finnas så nära oss. Var som helst. Vill förminska, gömma. Slippa undan. Och vi vet ju ändå, nånstans, att det händer. Vi läser siffror, statistik, nyheterna säger det gång på gång. Att de där stunderna när någon befinner sig i utsatthet är så många. Många fler än vi orkar ta in.

Det är skönt då, att veta att man trots allt kan klara sig bra. Att det kan skapa en kraft som tar någon vidare, nästan som att det var något bra att vara utsatt. För det gör ju inte så mycket då. All denna utsatthet, den blir mindre allvarlig då. Om den kan ge människor styrka.

Vi kan bli arga om någon använder ord som offer om sig själva. Inte är de offer! Det är ett val om man vill vara det eller inte. Väljer man att vara ett offer är det väl inte så konstigt om man inte kommer vidare. Man kan ju istället välja styrkan, kraften att ta sig vidare. Det finns bättre ord. Överlevare, maskrosbarn. Såna ord som säger att det gick rätt bra ändå. Offer. Det låter som om något gick sönder, inte som en styrka som vanns, inte som en växtkraft som väcktes inuti.

Vi vill väl helst inte höra det, höra om det som gick sönder och hur livet kan vara trasigt i många år efteråt. Hur självdestruktivitet eller andra uttryck för smärta kan vara helt logiska följder. Vi vill inte veta hur svårt det kan vara att få vård, hur ensam man kan bli om att försöka överleva en dag i taget. Vi vill inte veta något om det, det som många ändå vet, för att de bär det med sig genom alla dagar. Det som inte får synas, inte får göras verkligt.

Att man kan gå alldeles sönder när någon slår ens liv i bitar. Att det inte är säkert att man nånsin klarar att få ihop sig igen.

Att människor dör, att självmord är så väldigt vanliga. Att det för andra är som att något dött inuti, något som inte väcks till liv igen. Att det finns inre landskap där inte ett enda litet maskrosblad gror, söker sig mot ljuset. Att ljuset kan slockna.

Jag vill inte säga att det är kört. Inte att de som träder fram, de som ges plats, de som vittnar om att de trots allt klarat sig, eller att det gick att hitta en styrka på vägen från undergången, att de skulle ljuga. Jag tror det är sant. Men det finns så många andra berättelser, det finns så många som trots allt inte klarar sig. Trots att de kämpar, sliter, önskar, vill. Det finns så många som dör. Så många som år efter år lever med konsekvenserna av det någon annan gjorde med dem.

Och det är skandal att det är så svårt att få hjälp, att vi dömer så många till att stanna i undergången, återuppleva den, att så många lämnas ensamma utan den hjälp de behöver.

För det går att hjälpa, går att bli hjälpt. Kanske kan inte allt läka, men med hjälp kan det bli så mycket bättre.

Det borde vara vårt ansvar som medmänniskor, att ta det på allvar, att möjliggöra hjälp till dem som slagits i spillror. Att låtsas om att det behövs, att många lever med förödande konsekvenser, och att de kunde få ha det bättre, om de bara fick hjälp.

Vi måste orka vända oss bort från tv-rutan, våga se de berättelser som handlar om något annat, de som säger att nej, jag klarade inte mig bra.

Jag vet att jag tycker det är viktigt för att jag inte klarade mig så bra. Jag skulle aldrig ha överlevt utan hjälp. Ibland har hjälpen varit helt vilse, gjort mig mer illa. Ändå. Jag skulle aldrig ha klarat mig utan hjälp, den som till sist var en väg som ledde mig vidare.

Jag önskar att det var så mycket lättare att få hjälp om man skadats. Att det inte var som ett lotteri som några få kan vinna, att de flesta lämnas med nitlotter.


Läste ni denna texten i DN, om väntetiderna för att specialiserad vård vid PTSD?

Jag önskar att det såg annorlunda ut än såhär:

• Kris- och traumacentrum i Stockholm: Remisstopp under förra året. Kommer införa nytt stopp i mars eller april. Sade nej till ett 50-tal patienter förra året.

• Avdelningen centrum för trauma i Karlstad: Väntetid tre månader för bedömning, och över sex månader för behandling.

• Kris- och traumamottagningen i Göteborg: Tar endast emot flyktingar. Den hade en ökning av patienter med 30 procent förra året.

• Traumagruppen i Örebro: Närmare 100 personer på väntelistan, med en kötid på 13 till 14 månader.

• PTSD-mottagningen i Borås: Väntetid på två år för vuxna. Minsta väntetid för barn och unga är minst tre månader.

• Röda korset: Röda korset hjälper flyktingar med PTSD över hela landet. I januari larmade de om att de inte klarade den stora ökningen av flyktingar.


Man ska också minnas att detta är de ställen där det faktiskt finns mottagningar med specialistvård. På de flesta hål finns det inte.

Vi kan inte ha det såhär. De flesta klarar sig inte bra, trots allt.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar