6 juli 2014

Depersonalisation och derealisation



Vad är depersonalisation och derealisation? 

Depersonalisation handlar om att känna sig främmande för sig själv. Det kan tex vara att man känner sig avtrubbad och har svårt att känna värme, kyla, hunger, eller andra signaler från kroppen. Det kan också vara att se sig själv i en spegel och att det känns som att titta på en främling, eller att man upplever det som att man befinner sig utanför sig själv och ser sig på avstånd.

Det kan kännas som att det som händer, det händer någon annan. Minnen kan kännas betydelselösa, långt borta eller som att det inte är man själv som upplevt det. Man kan ha en ändrad tidsuppfattning när det handlar om hur man upplever längden av tid, och också att det kan vara svårt att skilja på dåtid, nutid och framtid, allting kan flyta ihop.

Det kan vara svårt att koncentrera sig, kännas som att allt är blankt å ena sidan, å andra sidan kan tankarna kännas röriga och svåra att organisera, vilket kan göra att det kan vara svårt att ta in ny information.

Människor man brydde sig om kan man känna sig likgiltig inför. Depersonalisering kan påverka hela känslan av själv, vem man är, och var man kommer ifrån.

Vanliga beskrivningar av depersonalisation är att man känner sig som levande död, en robot, att man lever i en bubbla, eller att det är som att allting går på autopilot.



Derealisation innebär liknande symptom, men det handlar om att verkligheten runt en känns obekant eller främmande. Ens hem kan kännas främmande. Människor, omgivningar eller saker man känner till kan upplevas som obekanta och/eller utan betydelse. Eller så kan allt kännas förvrängt, suddigt eller dimmigt, som att det var en dröm. Man kan se allt på avstånd, eller höra ljuden svagt, trots att det är människor, saker eller ljud som finns alldeles nära.

Man brukar räkna derealisation som en aspekt av depersonalisation. I denna texten menar jag alla olika uttryck för depersonalisering och derealisering, när jag skriver om depersonalisation.





Depersonalisation – ett symptom och en psykiatrisk diagnos. 

Det är vanligt att känna sig overklig under kortare stunder, tex om man sovit för lite, utsätts för väldigt stark stress, eller befinner sig på en främmande plats. Man kan också ha upplevelser av depersonalisation när man använder droger eller om man är med om något svårt. Det är väldigt vanligt om man befinner sig i livsfara, tex vid en svår operation eller om man är med om en bilolycka. Man kan se overklighetskänslorna som att man genom att skapa en distans hanterar det som riskerar att bli överväldigande. Det är ett försvar som man inte styr med sitt medvetna jag.

Om man upplever depersonalisation mer än en kort stund är det vanligt att bli rädd för att man håller på att bli psykotisk eller att man på nåt annat sätt håller på att tappa greppet. Men vid depersonalisation har man kvar sin förmåga att avgöra vad som är verkligt och vad som inte är det. Att man bedömer sina overklighetskänslor som konstiga och blir rädd för dem, är ett tecken på det, att man faktiskt har koll. Man håller inte på att tappa greppet. Däremot har man hamnat i ett tillstånd där upplevelsen av allt som man kan observera (inklusive sig själv) kan vara förändrad eller störd.

I olika undersökningar har man kommit fram till lite olika resultat kring hur många som någon gång i sitt liv upplever en episod av depersonalisering, men det verkar som att man kan räkna med att åtminstone 50% av alla människor någon gång upplever det. När depersonalisering uppstår under kortare stunder, eller när det handlar om en enstaka episod som går över av sig själv, är det inte något som kräver behandling.

Vid diagnosen depersonalisationssyndrom (DPD) handlar det om samma symptom, men i en form som är svårare och mer långvarig. En del får återkommande episoder av depersonalisering, andra är i ett konstant tillstånd av depersonalisation under en längre tid, ibland under många år. Man kan kalla de olika varianterna episodisk DPD eller kronisk DPD. Viktigt är att minnas att kronisk i detta sammanhanget inte betyder att det kommer vara för alltid, utan att det är ett tillstånd som varar under lång tid.





Depersonalisation i ICD-10 och DSM 5 

I ICD-10 klassar man diagnosen ”depersonalisations- och derealisationssyndrom” som ett neurotiskt syndrom och beskriver det som

”En ovanlig störning, där patienten påtalar kvalitetsförskjutningar i sin mentala aktivitet, kropp och omgivningar, som alla har blivit overkliga, avlägsna eller ¨automatiserade¨. Bland syndromets många och skiftande fenomen klagar patienten oftast på förlust av känslor, en upplevelse av främlingskap eller distans till sina egna tankar, sin egen kropp eller omgivningen. Trots upplevelsernas dramatiska karaktär är patienten medveten om att någon verklig förändring inte har skett. Sensoriet är normalt och kapaciteten till känslomässiga uttryck är intakt.” 

Symptomen får inte förekomma samtidigt som schizofreni, depression, fobiska och obsessiva-kompulsiva tillstånd, då ska det inte klassas som depersonalisationssyndrom utan som en del av huvuddiagnosen.



I DSM 5 klassar man depersonalisationssyndrom som en dissociativ störning. Även här räknas derealisation in i samma diagnos. Kriterierna i DSM 5 är:

”A. An individual consistently has a feeling of both or either depersonalization or derealization. 
1. Depersonalization: Experiences of unreality, detachment, or being an outside observer with respect to one's thoughts, feelings, sensations, body, or actions (e.g.,perceptual alterations, distorted sense of time, unreal or absent self, emotional and/or physical numbing.)" 
2. Derealization: "Experiences of unreality or detachment with respect to surroundings (e.g., individuals or objects are experienced as unreal, dreamlike, foggy, lifeless, or visually distorted." 

B. "During the depersonalization or derealization experiences, reality testing remains intact." 

C. "The disturbance is not attributable to the physiological effects of a substance (e.g., a drug of abuse, medication or other medical condition (e.g., seizures)." 

E. "The disturbance is not better explained by another mental disorder." 

As with any dissociative disorder, the symptoms must be severe enough to cause clinically significant distress or significantly impair the individual's functioning in at least one major area of life (eg, work or social life).” 


(Diagnoskriterierna är på engelska pga att en svensk version av DSM 5 inte kommit ut än när texten skrivs. Kriterierna är hämtade från http://www.dissociative-identity-disorder.net/wiki/Depersonalization_disorder)





Utlösande faktorer och riskfaktorer för DPD. 

Det finns kemiska och psykologiska faktorer som kan utlösa depersonalisation. Rent allmänt kan man säga att ju mindre traumatiskt något är, desto längre tid behövs det för att utlösa depersonalisationen. Riktar någon en pistol mot ens huvud kan det räcka med några sekunder, men handlar det om svår arbetsrelaterad stress kan det krävas många år innan stressen riskerar att utlösa DPD.

När det gäller kemiska faktorer finns inte det sambandet, vissa kan få DPD efter att ha använt droger en eller några få gånger, andra efter längre tid, ytterligare andra när de fått en starkare dos än vanligt.

Man kan också hamna i depersonalisation utan någon utlösande faktor alls.

Att något utlöser DPD är inte samma sak som att det är orsaken till depersonaliseringen. Det finns olika teorier och tankar om orsaker, riskfaktorer och utlösande faktorer för DPD, men det verkar som att man är relativt överens om att det krävs att man har en sårbarhet för DPD för att det ska kunna utlösas vid en påfrestning, och att det är rimligt att tänka sig att det lika gärna kunnat utlösas av någon annan form av påfrestning. (Däremot är det oklart hur många som lever med en ärftlig sårbarhet för DPD som aldrig utvecklar det, och vilka faktorer som verkat som skydd för de personerna.)



Långvariga trauman 

DPD kan vara en reaktion på långvariga eller upprepade trauman. Om man under lång tid befinner sig i situationer som är ohanterbara för en kan depersonalisation vara ett sätt att bli avtrubbad och slippa vara i någon annan form av krisreaktion hela tiden.

Om man växt upp i en miljö med brister eller någon form av misshandel riskerar man att utveckla DPD. Det har visat sig att framförallt känslomässig försummelse och psykisk misshandel är riskfaktorer för DPD. Även att ha en psykiskt sjuk förälder innebär ökad risk för DPD, framförallt om föräldern är psykotisk eller manisk.

DPD är lika vanligt hos kvinnor och män, till skillnad från de andra dissociativa störningarna där det är en större andel kvinnor. En teori om detta är att det ofta är sexuella övergrepp som leder till de andra tillstånden, och att kvinnor är mer utsatta för det, medan den sorts barndomstrauman som oftare leder till DPD är sånt som både pojkar och flickor utsätts för.



Akuta trauman 

Det är vanligt med depersonalisation vid trauman och tiden strax efter att de hänt. För det mesta handlar det om en enstaka episod som kan räknas som en frisk reaktion. Ibland kan ett trauma utlösa DPD, då återkommer depersonalisationen eller fortsätter under lång tid.



Andra psykologiska faktorer 

Även andra former av (stark) stress kan skapa upplevelser av depersonalisation och också utlösa DPD.

Psykiska problem som inte i första hand handlar om stress eller trauma kan också ha inslag av depersonalisation och/eller vara en utlösande faktor för DPD. Se mer om detta under rubriken ”Depersonalisering och andra psykiska problem.”



Droger 

Vissa droger kan trigga igång depersonalisation. Det handlar framförallt om marijuana, hallucinogena droger, ketamin och ecstasy. Heroin och andra opiater har inte den effekten, inte heller amfetamin, kokain eller andra centralstimulerande droger.

Alkohol kan vara en utlösande faktor, men bara om man druckit stora mängder under lång tid.





Depersonalisering och andra psykiska problem. 

Enligt Dapne Simeon och Jeffery Abugel är depersonalisering det tredje vanligaste psykiatriska symptomet, efter ångest och depression. Ändå är det många behandlare som har dålig kunskap om det. Ibland är det en del av en annan problematik, men även om det är vanligt med depersonalisering vid flera andra tillstånd, är det inte alltid en underordnad del av något annat. För den som har DPD som sin huvudsakliga problematik kan det vara svårt att bli tagen på allvar, tolkad på ett korrekt sätt, och få hjälp utifrån hur ens problem faktiskt ser ut.

Många som lider av DPD känner sig isolerade och ensamma om sitt tillstånd, och upplevelserna av depersonalisering kan kännas skrämmande och obegripliga. Vården kan tyvärr förvärra detta genom att inte ta problemen på allvar, tolka dem som något annat, eller sakna tillräckligt med kunskap om dem.



Ångest och depression 

När det gäller ångest och depression är sambanden med depersonalisering komplexa. Man kan ha depersonaliseringssymptom vid ångest och depression, och det kan då vara korrekt att se depersonaliseringen som enbart en del av ångesten eller depressionen.

Både ångest och depression kan utlösa DPD. För att det ska räknas som DPD krävs det att depersonaliseringen kvarstår när övriga ångest- och/eller depressionssymptom försvinner. Det finns en risk att man missar detta, att det istället tolkas som kvardröjande symptom av ångest eller depression, och att man försöker behandla utifrån den synen (vilket kan vara helt meningslöst om ångesten eller depressionen inte finns kvar).

Dessutom finns en risk att man när man har DPD också utvecklar ångest och depression, som en reaktion på depersonalisationen. Vid DPD kan man känna sig konstig, ensam, eller uppleva det som att livet i och med den ihållande depersonalisationen tappat sin mening. Om man inte blir hörd eller tagen på allvar när man söker hjälp kan det öka hopplöshetskänslorna. Allt detta är exempel på saker som gör att DPD är en riskfaktor för att utveckla ångest eller depression.

Det kan också vara så att när någon försöker beskriva upplevelser av depersonalisation, tex genom att beskriva hur det känns som att allt tappar sin mening (för att hen känner sig avskärmad), så kan det bli tolkat som depressiva symptom (i detta fallet: att livet är utan mening), även när det inte rör sig om det.

Om man vid DPD utvecklar ångest eller depression kan det vara viktigt att behandla de tillstånden, men det är också viktigt att se att de är en reaktion på DPD, och att depersonaliseringen behöver uppmärksammas och tas på allvar, inte reduceras till ett ångest- eller depressionssymptom.



Tvångssyndrom 

Det finns de som tänker sig att DPD kan räknas in i ett spektra av tvångsrelaterad problematik, och att DPD och tvångssyndrom är diagnoser som delvis överlappar varandra. Vid tvångssyndrom kan man ha upplevelser av depersonalisering. Och vid DPD är det vanligt att bli tvångsmässigt uppmärksam på sina symptom, eller hamna i filosofiska eller existentiella grubblerier på ett sätt som kan räknas som tvångsmässigt. Dessa formerna av tvångsmässigt tänkande kan förvärra symptomen, vilket i sig kan förvärra det tvångsmässiga tänkandet, och det blir en negativ spiral som fungerar på samma sätt som vid tvångssyndrom.



Panikångest 

Depersonalisering är ett av diagnoskriterierna vid panikångest/paniksyndrom, både i DSM och ICD. Depersonaliseringssymptom är alltså en del av den problematiken.

Panikångest kan också fungera som utlösande faktor för DPD. För att det ska räknas som DPD krävs att man har upplevelser av depersonalisering eller derealisation även när man inte har upplevelser av ångest, panik, och att upplevelserna inte kommer i anslutning till panikattacker.



PTSD 

När det gäller PTSD är det också så att depersonalisation kan vara en del av diagnosen, tex kan man ha upplevelser av depersonalisering om man har överväldigande och/eller invaderande minnen. PTSD kan också, precis som andra former av stark stress, utlösa DPD.

I en undersökning visade det sig att bara 5% av dem med DPD hade PTSD samtidigt, det är en låg siffra om man jämför med samsjuklighet med de andra dissociativa diagnoserna, som också brukar bero på trauma. En hypotes om detta är att depersonalisering kan skydda en vid svåra händelser, så risken att utveckla PTSD minskar.



Komplex PTSD, DDNOS och DID 

Har man komplex PTSD, DDNOS eller DID kan depersonalisation eller derealisation vara tecken på att en annan del är överväldigad känslomässigt, eller att en annan del är framme och har tagit över kommandot. Det kan vara en del av personligheten som inte känner sig hemma i nutiden, utan snarare i den tid då traumat utspelades, och därför inte upplever nuet som verkligt eller bekant.



Dissociativ amnesi 

Problem med minnet vid DPD är annorlunda än vid dissociativ amnesi. Vid DPD handlar det om att man befinner sig i ett annat medvetandetillstånd, att det förändrar ens uppmärksamhet. Det kan leda till brist på känslomässigt innehåll i det man upplever, att man därför inte minns saker normalt. Det kan också handla om att upplevelsen av tid förändras, och att dåtid, nutid och framtid blandas ihop.



Övriga problem 

Man kan även ha upplevelser av depersonalisering vid tex torgskräck, ätstörningar, bipolär sjukdom, personlighetsstörningar och psykos. Faktiskt kan upplevelser av depersonalisering förekomma vid de flesta psykiska problem, men som jag förstått det är det de diagnoser jag ovan tagit upp närmare som riskerar att utlösa DPD, där man riskerar att missa att det rör sig om DPD eller där man kan se det som att det finns ett samband mellan grunddiagnosen och DPD.



Jag har skrivit ett inlägg som är ett slags fortsättning på detta. Du hittar det här:
Depersonalisation och derealisation - hur ska man göra för att det ska gå över?

Det finns också ett gästbloggar-inlägg på ämnet:
Gästbloggare: Med overkligheten. Medvetenheten.




Källor: 

Are there two qualitatively distinct forms of dissociation? A review and some clinical implications
Av Holmes, Brown, Mansell, Fearon, Hunter, Frasquilho och Oakley http://bscw.rediris.es/pub/bscw.cgi/d4999964/Holmes-Are_there_two_qualitatively_distinct_forms_dissociation.pdf 

Att hantera traumarelaterad dissociation, färdighetsträning för patienter och deras terapeuter
Av Suzette Boon, Kathy Steele och Onno van der Hart

Depersonalization Disorder (including Derealization)
Av Trauma and Dissociation project
http://www.dissociative-identity-disorder.net/wiki/Depersonalization_disorder

Feeling Unreal, Depersonalization Disorder and the Loss of the Self
Av Daphne Simeon, MD och Jeffrey Abugel

Internationell statistisk, klassifikation av sjukdomar och relaterade hälsoproblem
Systematisk förteckning, Svensk version 2011 (ICD-10-SE)
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18172/2010-11-13.pdf 

Natur & Kulturs psykologilexikon
Uppslagsord: depersonalisation
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=depersonalisation

Overcoming Depersonalization Disorder
a mindfulness & acceptance guide to conquering feelings of numbness & unreality
Av Fugen Nezirogju, Ph. D. och Katharine Donnelly, MA

Panikångest
Av Svenska ångestsyndromsällskapet
http://www.angest.se/riks/node/4

Understanding Depersonalisation Disorder
Av Harley Theraphy
http://www.harleytherapy.co.uk/counselling/understanding-depersonalisation-disorder.htm



Alla sidor är besökta i juni 2014.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

21 kommentarer:

  1. tack för en upplysande text!

    SvaraRadera
  2. Tack, ska visa min läkare detta så hen fattar vad jag snackar om

    SvaraRadera
  3. Tusen tack för denna fina sammanställning! Mycket informativ och användbar.

    SvaraRadera
  4. Vad bra skrivet! Hur länge kan man befinna sig i ett derealisationstillstånd? Timmar, veckor? Dagar?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, man kan vara i ett sånt tillstånd allt från några minuter till många år utan paus. Och allt däremellan.

      Radera
    2. 6 år här utan paus. Det är tungt :/

      Radera
  5. Jättebra skrivet! Jag är endast tretton år och upplever mycket av det här.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ledsen att du har såna upplevelser, men glad om det jag skrivit kan hjälpa dig.
      Värme L

      Radera
  6. Hur länge brukar man befinna sig i derealisationstillstånd? Alltså vad är den vanligaste tidsaspekten (Snittet?) Om man uttrycker sig så.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror det kan vara väldigt olika hur länge man befinner sig i derealisationstillstånd. Tror inte det finns någon uppgift om en snitt-tid, har iaf aldrig sett det.

      Radera
    2. Ett par månader är vanligast bland de jag känner. Det verkar gå över fortare om det blivit triggat av droger men inte säker

      Radera
  7. Hej alla,

    Jag är en av många som levt typ hela mitt liv med overklighetskänslor, eller "depersonalisation/derealisation". Har också kommenterat här förut!! :) Nu när jag håller på med personlig utveckling har jag fått otroliga insikter om varför/hur overklighetskänslorna uppkommer och vad det är.

    Är denna tråd fortfarande aktiv(?) pga jag känner starkt att jag gärna att vill dela med mig!!

    Så hej hej hej, har du/ni overklighetskänslor?

    PUSS KRAM KÄRLEK <3

    //Ellenor

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej ellenor!

      Hittade din kommentar av en slump och har levt med den här känslan i nästan ett år nu..Allt som kan ge en lite förståelse skulle ju vara välkommet😅😴 so hit me, vad har du att dela med dig av??:)

      /martina

      Radera
    2. Heej Martina,

      Jag har faktiskt publicerat ett gästinlägg på denna blogg om de perspektiv jag hittills samlat på mig kring detta.
      Här är det:
      http://ett-annat-perspektiv.blogspot.se/2015/10/gastbloggare-med-overkligheten.html#.VkW7wdIveUk
      Du kan maila mig på ellenorgustafsson@gmail.com så kan vi utbyta tankat om du vill? :))))

      Kul att du frågar, tack :)

      //Ellenor

      Radera
  8. Glömde kryssa för att jag ville ha avisering, jag vill ha avisering när/om någon svarar. <333333333

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Om du vill skriva ett gästbloggare-inlägg här på bloggen så får du gärna. Kan lägga länk till det i de två inläggen om depersonalisation, för många verkar komma direkt till de inläggen.

      Allt gott/ Linnéa

      Radera
  9. Hej! Kan symtomen jämföras med asperger syndrom? Jag känner att jag inte har någon kontakt alls med mina känslor och har väldigt svårt att tänka klart. Är som att jag ständigt går runt i en bubbla, ska jag söka hjälp?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej
      Depersonalisation kan vara en del av många olika saker. Jag tror att det kan vara en del av asperger, men inte helt säker, och det kanske är bra om du kollar med en läkare om det kan bero på det eller om det är något annat som utlöst det. Mår du dåligt av det så låter det som att det skulle vara en bra idé att söka hjälp i vilket fall.
      Värme /Linnéa

      Radera
  10. Extremt välformulerat, informativt och mänskligt!

    SvaraRadera

Inlägg utvalda av slumpen