24 augusti 2014

Att få finnas i dina känslor.

Det är när du blir arg på det som hände som mitt värde försiktigt återvänder till min kropp. Det är så enkelt, så svårt. Inte förrän jag fick adekvata känslomässiga reaktioner från någon annan, kunde jag själv sätta händelserna i perspektiv till något annat, inte förrän då kunde jag börja se dem för vad de var.

Förut. När jag möttes med skuldbeläggande, oförstående, olyssnande. Det var annorlunda då. Gjorde något annat med mig, än detta. Detta som handlar om att bli återupprättad genom att få finnas för dig. Få finnas hos dig.

När jag nådde mina egna känslor blev jag verkligare för mig själv, men jag hade så många gånger ifrågasatt mig och min rätt till mina reaktioner. Jag hade så ofta blivit sjukdomsförklarad, fått reaktionerna stämplade som patologiska. Inte förrän någon annan fanns där och kände något, kunde bitar falla på plats på riktigt.

Nej, det var inte så illa som det kändes i mig. Det var så mycket värre. Nej, mina reaktioner var inte orimligt stora, det orimliga var att jag trots allt klarade att överleva. Nej, det var inte normalt. Nej, det var inte mitt fel, det som hände, och det är inte jag som borde bära ansvaret. Nej, det är inte ok att behandla mig på nedvärderande sätt för att jag uppvisar symptom på att jag gick sönder av det outhärdliga. Nej. Kanske var det aldrig sjuk jag var, kanske handlade det om skador som var logiska följder av något, kanske är det faktiskt olika saker.

Inte förrän någon annan visade mig något genom sina känslomässiga reaktioner kunde jag ta in de sakerna. De som var helt grundläggande, helt livsviktiga. De som hjälpte mig att lägga ifrån mig skulden, ansvaret, att sluta hata mig själv för att jag hade symptom, reaktioner, hjälpbehov. Allt det där som varit så starkt i mig.

Jag vet att det inte värderas så högt inom vården, att känna med någon. Tvärtom brukar behandlare be om ursäkt om man kan se något av vad de känner. Som att det är fel, som att de inte borde. Jag har hört människor säga det till mig, att det hjälper ju inte mig att de känner så. Vad det nu var. Ilskan, chocken, ledsenheten.

Men vet du? Det hjälper ju mig. Det har kunnat hjälpa mig mer än alla smart uttänkta metoder, strategier, än scheman att fylla i, uppgifter att göra hemma. Alla ambitiösa räddningsförsök, alla medicinändringar, allt det som räknas som viktigt och riktigt och ok att syssla med. Och som också har sin poäng, sitt värde. Jag menar inte så, att det är betydelselöst. Men ändå. Det. Att någon känner med mig, att någon verkligen finns med mig i det jag berättar, att jag får finnas i den personens känslor, att jag får märka när det händer. Det har betytt så mycket. Det är det som har betytt mest för mig.

Jag menar inte att behandlare ska visa alla känslor öppet, eller att det alltid ska göras, det måste vara i balans, det måste utgå från vad som blir bra för patienten. Det ska alltid vara hen som är viktigast, i centrum, och en behandlares känslor får inte ta över, inte bli istället för patientens, inte ta för stor plats.

Men om de aldrig syns, om de aldrig finns med i mötet, vad gör det då med en? Om jag berättar hur svåra saker som helst och den andre ser neutral ut, blir det inte lätt då att jag tolkar det som ett budskap om att det inte var så stort ändå, eller spelade så stor roll? Eller att den andre är likgiltig till det? Jag vet att man är olika med det där, och kanske är det en sån sak som handlar om att hitta en behandlare som passar ihop med en. För om någon får tårar i ögonen av minsta lilla som är hemskt, kanske jag inte vågar berätta om något svårare. Kanske tror jag inte att hen håller för det då. Andra kan behöva den bekräftelsen för att känna sig sedda, för att kunna fortsätta. Att se sig speglade så.

Jag förstår att det är svårt. Att hitta balansen så det funkar för en själv. Så man inte blir överväldigad, uppslukad och totalt känslomässigt utmattad av en patients smärta, men inte heller stänger av, blir otillgänglig, skapar avstånd. Och att det också handlar om att hitta en balans tillsammans med en viss person, den man just då möter. Att mötet är en balansakt. (Och inte bara vad gäller känslor, även på en massa andra sätt.)

Ja. Jag kan tänka mig det, att det är svårt. Och jag vill säga: jag önskar att det inte vore så tabu med känslor från behandlare, att det inte sågs som något som automatiskt var fel, opassande och dåligt. Om ingen nånsin upprörts över det jag varit med om, hade det inte spelat någon roll hur många behandlingsformer, vårdtimmar eller verktyg jag fått. Jag hade aldrig klarat att ta in hur fel det var. Jag hade aldrig hittat känslan av att ha ett värde, och att det kränkts på ett allvarligt sätt.

Det var inte ok, det jag utsattes för. Inga tabletter i världen kunde hjälpa mig att fatta det, kanske skulle inte orden heller ha kunnat räcka. Men ilskan som jag kan skymta i dina ögon, eller att du delar sorgen med mig, den om hur det var (hur det inte var). Känslorna. De når mig. De spelar roll.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar