12 april 2015

Depersonalisering, PTSD, skärpta sinnen, och varför mindfulness inte funkar så bra för mig.

Förra veckans inlägg (Vad är det egentligen, att vara en människa?) skrev jag för ett tag sen, även om det inte publicerades förrän i förra veckan. Sen dess har jag hunnit tänka (igen) att jag ju verkligen borde ge mindfulness i terapivarianten en riktig chans, för det är ju så överhypat och kanske ändå att det skulle kunna hjälpa mig, för det ska ju kunna hjälpa i stort sett alla, med i stort sett allt.

Så, jag gav det en chans. Jag deltog i nåt internetprogram där man fick övningar och texter. Och alla övningar som handlade om andning, att vara närvarande i min kropp och fysisk avslappning reagerade jag bra på, de funkar för mig, det visste jag redan. Och alla texter och budskap som var mer eller mindre tydligt impregnerade med positivt tänkande reagerade jag mycket negativt på, det visste jag också redan. Det är inte min grej, jag tror inte på det ens teoretiskt och jag har ingen ambition att göra det till mitt.

Men de där uppmärksamhetsövningarna. Jag ville att de skulle funka, skulle hjälpa. De gör inte det. Hjälper inte, funkar inte för mig. Däremot insåg jag vad som hände, och varför de inte funkar, när jag nu gav dem en ärlig chans och inte gav upp efter första försöket.

Ett exempel på en övning är att man ska ligga på golvet, blunda, och bara registrera allt som hörs, luktar, känns. Man ska ta in allt, gärna fokusera på ett sinne i taget så att man inte missar nåt, och bli mycket medveten om vad som händer i nuet.

En sak som händer (eller åtminstone en sak som är vanlig att den händer) när man är i akut stressläge, är att sinnena skärps. Det är rimligt. Tänk baklänges i människans evolution, tänk att vi går där och plockar våra bär och nötter, och så helt plötsligt hörs det ett ljud i buskarna, och vår erfarenhet säger oss att det skulle kunna vara.. eh.. jag är inte så bra på gamla djur, men vi säger en tiger. Tigrar är inte bra, de kan döda oss. Det fattar vi automatiskt och en av kroppens reaktioner på detta är att skärpa sinnena, så allt hörs, luktar, syns och känns tydligare än förut. Man skruvar liksom upp volymen på sinnena, för att öka chanserna till överlevnad.

Så funkar det fortfarande, eller kan åtminstone funka. Det finns säkert olika varianter på stressreaktioner. Om man har PTSD är det en av de reaktioner man kan ha med sig sen, fast att faran är över. Sinnena kan vara konstant skärpta, eller så kan de triggas till att skruva upp volymen så fort minsta lilla verkar hotfullt.

Jag insåg att de här uppmärksamhetsövningarna helt enkelt skruvar upp volymen för mig, jag skärper sinnena, men inte på normalt sätt, det min kropp hör att jag uppmanar den till är detta: att gå in i akut stressläge och lyssna, känna, lukta, titta efter alla små tecken på fara, och hur jag eventuellt kan ha en chans att komma undan.

Jag befinner mig inte i såna stressreaktioner till vardags (längre), även om det är möjligt att ramla in i dem ibland (tex om jag blir rädd, eller om min kropp uppfattar det som att jag uttryckligen ber om det, vilket den ju gjorde med dessa övningarna). Däremot befinner jag mig i konstant depersonalisering. Inte en extrem variant, jag är bara lite bredvid hela tiden, som att jag är ett halvt steg utanför verkligheten, allt är lite på avstånd. Det är inte katastrofhemskt, också det är ett symptom som kan triggas och hamna i ett värre läge emellanåt, men som jag har det till vardags är det fullt uthärdligt. Det bara urholkar saker lite för mig. De når mig inte riktigt. Nästan, men inte helt.

Just den här sortens uppmärksamhets-mindfulness har jag läst på flera ställen att det ska vara bra för att öka känslan av närvaro, det är ju det de går ut på. Så jag ville testa igen, mest därför, för att jag är så trött på det urholkade. Jag ville så gärna att det skulle funka.

Men det som händer när min kropp uppfattar det som att jag ber den skärpa sinnena som om jag var i akut fara, är att också depersonaliseringen ökar. Overklighetskänslor är ett skydd som kan vara väldigt funktionellt vid svåra situationer, så man inte överväldigas eller skadas lika illa psykiskt. Så när kroppen går in i läget med skärpta sinnen hör nån omedveten del av min hjärna att systemet har satt sig i akut krisberedskap, och att det är risk att det ska hända något hemskt, nu, snart, när som helst. Så då ökar depersonaliseringen för att skydda mig.

Det får alltså motsatt effekt mot vad jag ville, och är helt logiskt, även om jag önskar att det var annorlunda.

Och jag vill lägga till att jag skriver så tydligt utifrån mig just för att det är olika hur man reagerar. Jag vet andra som reagerar mycket negativt på andnings- och avslappningsövningar. Och jag tror inte att det är helt osant att denna sortens uppmärksamhetsövningar kan fungera, de kan säkert fungera för en del med PTSD-problem med.

Men de funkar inte för alla, och inte för allt. De funkar inte för mig. Jag hamnar i katastrofläge och försämrar i stort sett alla mina symptom. För de där reaktionerna drar igång resten med, tyvärr. Så jag tänker inte ge det där med västerländsk terapi-mindfulness nån mer chans. Och jag vet, så fort man skriver nåt negativt om mindfulness finns det nån som säger att jag missuppfattat, gör fel, att det inte är den sortens övningar som räknas osv. Och jag vet. Mindfulness är nåt mycket större än dessa sekulariserade versioner man försökt tömma på mycket av den tradition som finns i grunden. Och jag vet. I väst kan mindfulness betyda nästan vad som helst, just eftersom man ryckt loss begreppet från sina rötter. Men just denna typen av övningar verkar vara mycket vanliga. Därför ville jag testa dem igen. Och därför ville jag skriva om dem, när jag förstod varför de blev dåliga för mig.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

4 kommentarer:

  1. Ööh, om detta är en av två kommentarer kan man ta bort den ena. Jag blev förvirrad när jag skulle förhandsgranska, och så blev det konstigt :D

    Det jag ville säga var i alla fall att jag har läst några inlägg, och tog mig friheten att länka hit från min egen blogg. Även om vi inte skriver om exakt samma sak så handlar det dock om psykiatri och så vidare, ur olika perspektiv - men ändå :) och jag gillar att hitta bloggar som har substans och inte bara har ett innehåll som handlar om hur dåligt författaren mår och hur många självmordsförsök som gjorts den senaste veckan. Det finns - uppenbarligen, behov av detta, och det säger jag inget om - men från min blogg länkar jag helst bara till den som har orken att skriva om mer än sitt må-dåligt... :)

    http://blackandwhite.eye-c.se

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lätt hänt att det blir fel när kommentaren inte syns meddetsamma. Fast verkar ha blivit rätt :) Kul att du hittat hit. Ska kolla din blogg.

      Radera
  2. Hej Hej. Tack för den här! Har en mycket stark känsla av att jag kommer att få användning av den här texten snart... Jag känner ju tyvärr igen det mest och dina logiska förklaringar ger mig lite lugn. Mindfulness måste inte fungera lika bra för alla.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, ingen metod kan passa alla. Den idén är inte verklighetsförankrad.

      Radera