26 april 2015

Om man använder dissociativa tekniker i behandling har man väl koll så man inte skapar eller förvärrar en dissociativ problematik?

Jag önskar att jag spontant tänkte positiva tillitsfulla saker, som att det är klart att man har koll på dissociation och riskerna det innebär att aktivt använda dissociation när man behandlar patienter som på olika sätt är sårbara, för att de är i kris eller för att de mår mycket dåligt.

Jag tänker inte såna tankar. Jag tänker att det alltid lagts över på mig när något inte fungerat som det skulle, om det blivit utebliven effekt eller bieffekter har det aldrig varit behandlingens eller behandlarens fel, bara mitt. Jag har inte försökt nog, eller så handlar de negativa effekterna om min sjukdom och att symptomen skulle ha förvärrats oavsett om jag fick behandling eller inte. Eller så beror det som blivit dåligt helt enkelt på att jag är lat, har dålig kondition, är passiviserad eller andra nedvärderande saker om mig som person. Detta har alltså även gällt för bieffekter som finns dokumenterade och står med i Fass. Det är mycket sällan man sett ens de bieffekterna som bieffekter av medicinen, för det mesta har det nog ändå handlat om att det är något fel på mig som person.

Det är så ansvarsfördelningen är, alla positiva effekter är behandlingens och behandlarens förtjänst, om jag har tur så får jag vara med på ett hörn och ses som delaktig i förbättringen, men det är inte alls självklart. Och de negativa effekterna, det ses alltid som att de beror på mig. Och då blir de på något konstigt sätt inte alls vårdens sak att hjälpa mig med, de är liksom att betrakta som mitt eget fel.

Dissociation kan vara en hel massa olika saker, det är problematiskt i sig, för man vet aldrig vad nån annan egentligen menar när de pratar om dissociation. Jag har skrivit om detta tidigare, i detta inlägget: Dissociation – två olika grupper av problem?

Det finns en massa olika åsikter om hur man borde dela upp det, det är en enda röra med begreppen faktiskt. En av åsikterna är att man borde dela upp det i sjukliga och icke sjukliga tillstånd. Det är en rimlig åsikt, men inte så enkel att omsätta i praktiken som man kan tro första gången man hör den.

Många dissociativa tillstånd är helt normala, man kan räkna in tex dagdrömmande eller att absorberas av en bok man läser och tappa känslan av tid och rum i de normala tillstånden.

Andra tillstånd kan också vara normala, och har dessutom fördelen att man kan använda dem på ett kontrollerat sätt och då få stora fördelar av dem. Ett exempel på detta är "self as observer" som jag skrev om nyligen, där man använder en förmåga att liksom ställa sig utanför sig själv och betrakta det som sker. Några andra exempel på hur man kan använda dissociation i behandlingssyfte och uppnå goda hjälpande resultat kan man läsa om i artikeln Therapeutic dissociation: Compartmentalization and absorption av Brad Earl Bowins.

Problemet med alla dessa tekniker är att de är friska, funktionella och bra saker att använda sig av, men att det kräver att man har kontroll över dem. Om man tar ett steg ut, till ett self as observer-tillstånd, är tanken att man också ska kunna ta steget tillbaka, inte fastna där, utanför sig själv. Att fastna i upplevelsen att befinna sig utanför sig själv kan vara mycket obehagligt, och dessutom klassas som sjukt. (Du kan läsa om depersonalisation och derealisation i detta inlägget.) Motsvarande gäller de andra tillstånden som kan användas i behandling. Det är bra och friskt och mycket funktionellt så länge man har kontroll.

Här finns ju såklart svaret på varför en del av dessa tekniker inte fungerar så bra för mig. I mitt system finns väl inarbetade funktioner som handlar om att slå på dissociativa försvar vid fara, och de slår på lite för ofta och för snabbt, eftersom det är skydd som använts mycket. Det är inte något jag kan kontrollera, och en del övningar triggar igång detta okontrollerade hos mig. Då faller det funktionella, eftersom det funktionella och goda i övningarna bygger på att man har kontroll över de dissociativa tillstånden, att man kan gå in i och ut ur dem.

Detta borde alla behandlare vara medvetna om, tänker jag. Jag tänker att både depersonalisering och andra dissociativa försvar är så vanliga tillstånd att man alltid borde göra en kartläggning innan man ger sig på den sortens övningar, för att se om det alls är lämpligt. Man borde också hela tiden vara uppmärksam och kontrollera ifall någon förvärras i sina dissociativa problem, eller får nya dissociativa symptom de inte kan kontrollera. Man är ju så glad för blanketter, diagnostester, evidens och allt sånt nuförtiden, man kunde väl hitta ett standardformulär för att värdera detta, be patienter fylla i det tex varannan vecka under behandling med såna inslag, och både kartlägga riskerna och ha en chans att märka om någon får problem av behandlingen. Det låter väl rimligt och inte särskilt svårt?

Kanske görs det redan. Jag vet inte. Jag tvivlar, för att det finns så låg nivå av kunskap om dissociation. Med tanke på hur få som ens förstått att depersonalisering kan vara ett eget problem när jag försökt bli hörd inom vården, så låter det inte alls rimligt att vården rent allmänt skulle vara kompetent nog att uppmärksamma tex den sortens problem. Och kanske att det görs, i seriösa behandlingar där det finns god kunskap i grunden hos dem som behandlar. Men framför allt detta med metoder utifrån self as observer håller på bli något som ses som en jättebra metod som kan användas nästan alltid och av nästan alla. Det håller på att slås fast som en sanning. Såna metoder som får status av mirakelmetod i psykiatrin brukar inte hålla sig i de behandlingar där det finns behandlare med god kunskap på området. De brukar spridas och användas på alla möjliga håll och i alla möjliga sammanhang.

Och det är ju av god vilja, en vilja att kunna hjälpa den som lider svårt. Men baksidan kan vara att man helt missar risken för negativa konsekvenser.

Jag tror att den risken är stor. Detta tror jag både för att kunskapen om dissociation i stort är väldigt låg och att man sällan har förmåga att ta den sortens symptom på allvar, och för att det rent allmänt är så att negativa effekter läggs hos patienten, inte ses som något som behandlingen eller behandlaren har ansvar för.

Jag hoppas att jag har fel. Att man är medveten om riskerna och handskas med dem på ett ansvarsfullt sätt, och att man tar bra hand om de patienter som försämras i dissociativa problem, eller som utvecklar en dissociativ problematik pga något inslag i behandling man gett dem. Jag tvivlar väldigt, men jag hoppas att jag har fel.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

1 kommentar:

  1. Nu har jag inte DID, även om jag har haft viss dissociativ problematik. Men något som rör sig lite i samma sfär är att jag när jag var yngre deltog i en hel del "andliga" övningar av repetitiv, transframkallande karaktär i ett sammanhang som blev rent skadligt för mig. Ändå gav jag mig på en mindfulnesskurs på min psykmottagning i höstas, "alla" säger ju att det är så bra för närapå allt.

    Redan när vi kom in och började sätta oss hörde jag den ena psykologen av två som höll i kursen prata med en kursdeltagare, så där lite överdrivet positivt om hur fantastiskt bra det var med mindfulness för det hade ju inga som helst biverkningar. För mig ringde en varningsklocka, jag tror att man ska vara försiktig med att uttala sig så kategoriskt om någon behandling. Vi körde ett par övningar typ kroppsscanning förutom lite prat. När jag hör en långsam, malande röst går jag in i trans på 30 sekunder sådär, och det är ingen mysig avslappning utan ett kvävande, kletigt tillstånd. Jag sade till kursledarna efteråt att det inte kändes bra, men de övertalade mig att prova igen, och det gick jag på eftersom jag inte vill vara en sån som ger upp. Veckan efter räckte det med att kursledaren öppnade munnen och hälsade oss välkomna så började jag snabbt gå in i trans bara av att höra samma röst. På slutet började jag så smått hallucinera. Jag försökte återigen säga till kursledarna att det här är nog inte alls bra, men de frågade inget om varför det var jobbigt utan hade bara en sån där käck attityd att det bara var en träningsfråga.

    Tack och lov har jag en psykolog i familjen som jag ringde. Han är rätt öppen i sitt tankesätt, och även om han kan använda mindfulnessövningar i behandlingar ibland så är han inte insnöad. Hans råd var att lita på mina känslor, och absolut inte tvinga mig till något som blev destruktivt. Även om det var vad jag kände själv så var det en extra hjälp att någon jag litar på också tyckte det. Så jag lade ner det hela.

    Jag lärde mig åtminstone att jag ska hålla mig undan behandlingar av liknande typ om jag inte har en individuell terapeut med god kunskap om personer med min speciella bakgrund (sannolikheten att hitta någon är minimal, men...) Och där kommer jag in på en del av det du skrev om, att ansvaret hamnar på mig själv, att det är jag som måste se upp, göra riskbedömningar, avbryta om det blir fel, för i vården är det mycket one size fits all.

    SvaraRadera