16 augusti 2015

"Att bemöta dessa patienter med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande."

Det får bli två inlägg idag. För att jag behöver formulera några fler tankar utifrån det uppmärksammade i Malmö-Lund-psykiatrin, och sen behöver jag släppa taget om det. Tänka på annat.

Tio läkare har gått samman och skrivit en debattartikel. Mest vill de nog säga att de minsann inte godkänner några bältningar i efterhand, och att de är bra människor som utför bra vård. Men jag reagerar på en del saker. De skriver bland annat:

"Sjukdomsbilden ser olika ut men gemensamt för samtliga är att de är utsatta och sårbara och att bemöta dessa patienter med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande."

Och att de ser det som "en självklarhet att varje patient behandlas professionellt av alla personalkategorier, vilket innebär att de bemöts med respekt, tålamod och empati."

Jag blir rädd. För att de är tio läkare och för att ingen av dem verkar inse skillnaden mellan ideal och verklighet. Det är klart att idealet ska vara att alla patienter alltid i alla situationer och av alla behandlare ska bemötas med respekt, tålamod och empati. Att ha ett annat ideal än det vore fruktansvärt. Men det är ett ideal. Det är inte en bild av verkligheten.

I verkligheten är behandlare människor. De får ibland för mycket att göra, eller så är de trötta, de kan bli provocerade av någons beteende, eller av sin egen oförmåga att förstå vad som händer, eller så kan något annat hända som gör att man misslyckas i sin ambition, inte kan leva upp till sitt eget ideal. Och det måste få vara ok, för det måste vara ok att behandlare är människor och inte perfekta. Det är så verkligheten ser ut. Det handlar om människor.

Patienter blir skadade i psykiatrin. Det är fakta att det är så. Läste ni inte Thérèse Erikssons text om PTSD som beror på psykiatrisk vård förut, så tycker jag ni ska göra det nu. PTSD betyder att man fått en skada, ett psykiskt trauma. (Man kan få andra reaktioner på att bli skadad psykiskt också.) Det finns väldigt många potentiellt traumatiserande händelser i slutenvården, och även om all vård utförs helt korrekt och enligt alla etiska riktlinjer så blir människor skadade. Ibland finns det omständigheter som ökar riskerna för skador, Sydsvenskans texter om psykiatrin radar upp såna omständigheter. Men även utan dem skadas människor. Inte för att behandlare är onda eller vill göra illa, utan för att det blir så. För att slutenvård är en mycket speciell situation med en mycket speciell utsatthet.

Jag blir så rädd när en hel grupp av läkare går ihop och skriver att det "är oss främmande" att någon bemöts med något annat än respekt och ödmjukhet. Var är kunskapen om verkligheten, och framförallt kunskapen om att patienter skadas? Var finns det som visar att man har kunskap om och förberedelse för att ta hand om skadade patienter, hjälpa dem att läka? Det låter i mina öron som om också det är något främmande för dem, att det är självklart för dem att det inte existerar.

Jag har upplevelser av att inte bli bra bemött. Mina upplevelser handlar inte om så hemska saker om man jämför med många andras, men de har varit illa nog för att skada. Illa nog för att skapa sår.

De såren och skadorna har jag med mig in i varje möte med psykiatrin, speciellt med läkare. De senaste åren har jag helt enkelt sagt det, att jag är rädd för att jag tidigare inte blivit så bra behandlad. För att jag vill vara öppen med det, och ge den läkare som är ny för mig en ärlig chans att förstå vad som händer i situationen.

Vad jag får för reaktioner när jag säger det? För det mesta går det att sammanfatta med att läkarna har uppfattningen att bemötande "med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande." Och inte bara mötet där och då, där just vi möts, utan det är "en självklarhet att varje patient behandlas professionellt av alla personalkategorier", och att så alltid skett.

Hur det blir i praktiken? Jag säger att jag är rädd för att jag inte blivit så bra behandlad tidigare. Läkaren verkar helt oförstående till detta, brukar inte kommentera det. Visar jag sen några tecken på att vara rädd, så söks en annan orsak. När jag inte ville vara ensam med en ny läkare och hade med mig en vän som jag inte ville skulle lämna rummet, och när jag försökte förklara varför, så "hade jag nära till paranoida försvar", som det så fint stod i mitt läkarintyg sen. Och om jag på olika sätt skyddar mig genom att inte visa full tillit och öppenhjärtigt berätta om vad som helst med känslomässig förankring (hur nu det kan anses vara normalt med en helt ny person), så sjukdomsförklaras också det, beror på något i mig, i min sjukdomsbild.

Några få har varit undantag. Andra yrkesgrupper har varit bättre på det, men nästan alla läkare verkar så väldigt övertygade om att det är "en självklarhet att varje patient behandlas professionellt av alla personalkategorier, vilket innebär att de bemöts med respekt, tålamod och empati" och att det då inte kan uppstå skador eller orsak till rädsla som någon kan ha med sig in i mötet med dem.

Tio läkare. Alla under utbildning för att bli specialister i psykiatri. Det är framtiden som finns där, hos dem, det är de som utbildas nu. Det är så det ser ut. För mig ger det en mycket mörk bild av framtidens psykiatri. Hur ska de kunna reagera när de själva eller andra inte lever upp till idealet, när de inte vet skillnaden mellan ideal och verklighet? Och vem ska ha kunskap om skador patienter får i vården om inte de har det?

Kanske är det inte deras eget fel, jag antar att det är någon som lärt dem det, utbildat dem i att alla behandlare i alla lägen gör rätt. Men vem har glömt att lära ut skillnaden mellan ideal och verklighet? Vem har glömt att lära ut att man måste reflektera och vara medveten om sig själv och andra, och helst försöka se verkligheten ur patienternas perspektiv ibland? Att det måste vara en av grunderna om man vill skapa en bra vård, att det faktiskt kan vara viktigare än att alla utan undantag lyckas leva upp till idealet. Speciellt eftersom det är en utopi att alla ska göra det.

Jag önskar att det var något som inte gick att glömma att lära ut, att det var något som genomsyrade hela läkarutbildningen, speciellt specialistutbildningen. Men jag antar att också det är en utopi.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

2 kommentarer:

  1. Jag har några släktingar i samma åldersspann (som varandra).
    De är alla varma, inkännande, empatiska, fantasifulla, djupt människointresserade.
    Utom en - som är kylig, distanserad, forcerat trevlig, fantasilös, tävlingsinriktad.
    Hen är snart färdig psykiater ...

    SvaraRadera

Inlägg utvalda av slumpen