Orden ni använder. Självmordshot.

Så pratar de om psykiatriambulansen i Studio Ett och om hur bra det är, hur man minskar stigmatiseringen om det kommer en ambulans istället för en polisbil, för att bli hämtad av polisen kan vara utpekande och de säger bra saker och jag lagar min mat och det är inte så laddat att lyssna på ändå, jag tror att det är ett bra initiativ, jag tänker på det, att det är bra.

Och sen ska de berätta om nåt fall, någon de hjälpt, och så börjar de prata om en kvinna som hotat att ta sitt liv. Och jag kan inte klara det, jag blir skakig och osammanhängande och reagerar så väldigt våldsamt på att de säger hot, som att det är helt normalt att formulera det så, att se det som ett hot, att de tycker det, dessa goda människor som jobbar med att inte vilja stigmatisera och journalisterna som är i ett seriöst och bra program. Jag slutar höra vad de säger, hör bara att de pratar om hot. Det ordet skär genom allt.

Jag kan inte höra det andra, för jag vet. Att den som hotar måste man motarbeta, för så får man inte hålla på. Den som hotar kan man inte ge hjälp, för man får inte hota vårdpersonal. Vet hur de kan stänga alla dörrar och tysta alla rop på hjälp, hur de kan skuldbelägga och göra det helt omöjligt. För man blir instängd i sina tankar, med sina planer, instängd med att bara vilja dö och det är förbjudet att säga det för då hotar man och då ska man motarbetas, och kanske att man manipulerar också, för det vet väl alla, att såna utspel ska man inte lyssna på. Och rätt vad det är är all logik i världen vänd upp och ner och inget man behöver kan man få och om man behöver slippa något är det det som händer, för det är så viktigt att motarbeta, det är det centrala, och mitt liv slutar betyda något, jag slutar tro att det kan betyda något för någon, eftersom de som skulle hjälpa mig att stärka den tron bara trampar på den.

Det är längesen, och det är ingen risk att jag dör nu. Det är inte så. Jag bara klarar inte det. Jag reagerar så väldigt våldsamt på det att slentrianmässigt kalla hjälpsökande vid självmordstankar/planer/risk för hot. Det är så viktigt med ord. Hur man använder dem. Vilka man väljer. Det är inte bara något ytligt, det är stor skillnad på att hota och på att vara hjälpsökande, och dessa människorna gav säkert bra vård, de missade nog bara hur dåligt ord de använde, jag tror det. Men rätt vad det är så är orden fyllda av innehåll och spelar roll. Rätt vad det är blir hotet det centrala, fast det är absurt.

Det är inget hot, att söka vård när man behöver vård. Det är rätt. Det är vården som är sjuk. Som kan prata så fint om att inte stigmatisera och att det inte ska vara värre att vara psykiskt sjuk än somatiskt, och sen går direkt på att prata om hot. Inte skulle de nånsin formulera det så om det var nån som riskerade att dö av hjärtattack, en kniv i magen, en hjärnblödning, andnöd, vad som helst för anledningar man kan ha till att hämta någon somatiskt sjuk eller skadad med ambulans. Det är inte hot. Man skulle aldrig tänka så, aldrig säga så. Jag förstår inte hur de inte kan höra vad de gör. Men det är väl för att det blir så uppenbart för mig, för att jag blir så skakig och slutar fungera bara de säger så. Hot. Bara för att jag vet hur det kan bli, vad det ordet kan leda till. Hur nära det var att jag dog, när de förbjöd mig att söka hjälp, kallade det för att hota.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.