21 september 2015

När något sitter i väggarna räcker det inte med att städa.

Igår kom det en ny text i Sydsvenskans granskning av missförhållandena i psykiatrin i Malmö (Personalen: Cheferna ville tiga om våldet) där fler anställda berättar om situationer med maktmissbruk och våld, berättar om hur det handlar om nåt som sitter i väggarna, och hur ledningen inte agerar.

Och idag kom en ny text, där några chefer får uttala sig. (Olämplig personal sägs upp inom psykiatrin). Bland annat Katarina Viebke uttalar sig, och hon är divisionschef för psykiatrin i Skåne. I texten citeras hon: "Om vi har skit i hörnen, då ska det väck", och det kan väl sammanfatta budskapet i det cheferna säger i den här texten.

Jag läser den och tänker gång på gång "men fattar de ingenting?", för det känns som att problemen förminskas igen, att man satsar på att försvara den vård man har igen, att man igen tar personalens parti istället för patienternas, igen.

Låt mig göra ett par punkter kring problematiska saker i det som framförs i texten:

1. "Det är jättebeklagligt att våra patienter upplever att de inte har blivit väl bemötta. Vi har många medarbetare som gör ett fantastiskt jobb." 

Detta citatet visar framförallt två saker. Det ena är att man är lojal med och har förtroende för sin personal. Det andra är att man lägger problemet i patienternas upplevelser. Det är beklagligt att någon upplevt att de inte blivit väl bemötta. En vettigare inställning som skulle verifiera att man tar patienters upplevelser på allvar, skulle vara att beklaga att patienter inte blivit väl bemötta. Då skulle man placera problemet i situationen som gjorde någon illa, och alltså placera problemet i bemötandet, istället för att som nu placera problemet i patienternas känslovärld, i deras upplevelser, som att det är där problemen finns.


2. "I en artikel i Sydsvenskan vittnade tvångsinlagda ungdomar med självmordstankar att de kunde gå ut och röka utan att personalen brydde sig. /../ Katarina Viebke tror att det kan vara så att patienterna inte vet att personalen har uppsikt.
– Kanske är vi dåliga på att kommunicera det här. Det finns ju en föreställning att när man är på tvångsvård ska man ha ett vak dygnet runt."

Oj, hoppsan, nu blev det visst att patienternas upplevelse är problemet igen. Det konstiga är att om patienters upplevelser av att de släpps ut lite hur som helst även när de är självmordsbenägna inte stämmer, så är det ändå ett bristfälligt svar. Kliniken har fått hård kritik av Ivo för det höga antalet självmord, och orsaken till att självmorden sker kan nog ändå inte vara att patienter är under uppsikt fast de inte förstår det?

Och dessutom står det lite längre ner att efter Ivo:s kritik "har ett arbete startats, försäkrar de högsta cheferna. I handlingsprogrammet ingår att varje vecka granska Malmö­patienternas journaler för att se att det görs läkarbedömningar före varje permission och utskrivning. Det har visat sig att det har saknats."

Låter i mina öron som att det är chefernas upplevelse av situationen som det finns anledning att ifrågasätta. Om det inte görs ordentliga (och dokumenterade) bedömningar före permissioner och utskrivningar, hur kan man då utgå från att det görs korrekta bedömningar varje gång någon ska släppas ut för att röka? Vad har man för skäl till att visa personalen detta förtroende angående bedömningarna, och vilka skäl finns att placera problemet hos patienternas uppfattning om vad slutenvård är? För mig är det oklart. Eller. För mig är det faktiskt oförskämt att lägga problemen i patienternas upplevelse.


3. "Men hur identifierar ni de personer som är olämpliga och inte bör jobba kvar?
– Vi använder bland annat avvikelse­systemet." 


Man har alltså fått för sig att problemen går att lösa genom att avskeda olämplig personal, eftersom man utgår ifrån att det handlar om "lite skit i hörnen", istället för något som "sitter i väggarna", trots att både personal och patienter på avdelningen det handlar om vittnar om något annat. För att komma fram till vilka i personalen som är olämpliga använder man avvikelsesystemet, alltså ett system där personalen rapporterar händelser som inte gått rätt till.


4. Efter Sydsvenskans artiklar har cheferna i Malmö "pratat med patienter och personal som varit inblandade. Psykiatricheferna har också hållit stor­möten med personalen i Malmö."

Om det rör sig om missförhållanden på en avdelning, med dåligt bemötande och våld eller hot om våld, vilka patienter är då inte inblandade?


5. "I Malmö specialgranskas journalerna även vad gäller tvångsåtgärder. I Sydsvenskans artiklar förekommer vittnesmål om att bältningar har gjorts omotiverat och som hämnd på patienter. Det vill cheferna inte kännas vid. /../ Men kan det förekomma bältning utan att det registreras?
– För mig är det obegripligt om det skulle finnas någon läkare som skulle göra något sådant.

Man granskar alltså tvångsåtgärderna och hur de använts genom att läsa i journalerna, dvs i personalens beskrivning av vad som hänt och varför.


6. "Men, konstaterar hon, det är för lätt att man ser tvångsvård som bara negativt. Det kan också ses som ett utslag av omsorg om patienter. /.../ Dessutom kan patienterna ha svårt med verklighetsuppfattningen efteråt. De kan uppleva att de inte var våldsamma även om de var det.
– Vi gör en väldigt noggrann dokumentation när det sker, men en patient kan ha en annan minnesbild, säger Gunnar Moustgaard."

Ojoj, nu är det visst patienternas upplevelser som är problemet igen, deras minnesbilder är inte tillförlitliga.


7. "Men vad gör ni som chefer åt felaktigt bemötande, som ni säger att ni inte accepterar?
– Det handlar om medarbetarna, att förstå att om man är tyst så tillåter man en kultur som inte är okej. Det räcker inte att chefer snokar runt. Det handlar både om att patienter säger­ ifrån och att medarbetarna har koll på varandra. Men jag tror mycket på att använda patienternas kraft och se dem som medspelare, säger Katarina Viebke."

Ok, till avslutning och sammanfattning av denna lilla kritiska läsning av artikeln. Vi har alltså kunnat se hur chefernas uttalanden gång på gång visar att de placerar problemen hos patienterna, gör upplevelsen av händelserna till problemen, istället för händelserna i sig, och att man misstror patienters berättelser. Deras minnesbilder är inte tillförlitliga, till skillnad från personalens rapporter om händelserna, som man verkar tro alltid är det. De är lojala med sina medarbetare, är noga med att lyfta fram hur många som gör ett bra jobb, och för att hålla koll på vad som händer på avdelningen, vem som beter sig dåligt, hur bedömningar görs och hur tvångsvård används, litar man till stor del på personalens berättelser om vad som hänt, som finns tex i avvikelserapporter och journaler.

Man avvisar idén om att det handlar om strukturella problem, något som "sitter i väggarna", och därför väljer man att när man ska prata med de inblandade, så pratar man med dem som varit med i de situationer som beskrivits i tidningen. För personalens del har man haft stormöte, men de patienter som inte varit direkt berörda av någon av dessa händelser har man inte gjort något särskilt för att lyssna på.

Det mest absurda och det mest hoppfulla i denna texten är det allra sista av det jag citerade: "Men jag tror mycket på att använda patienternas kraft och se dem som medspelare". Genom hela texten är detta något som man visat att man inte är mån om, man har visat att man använder patienterna som en form av syndabockar, allt jobbigt som man inte vill ta ansvar för själv eller lägga på den personal som man är lojal med, lägger man helt sonika över på patienterna.

(Det blir ju dessutom ännu mer märkligt att placera så mycket i patienternas upplevelser, när det i tidningens tidigare artiklar faktiskt handlat om att också personal berättat om missförhållandena och beskrivit händelser som skett. Är det fel på dessa behandlares upplevelser då också? Ska också de sjukdomsförklaras?)

Det som gör att jag gång på gång satt och tänkte "men fattar de ingenting?" var just detta, att man upprepade gånger lägger problemet i patienternas upplevelser, och sen dessutom har mage att avsluta med hur viktigt det är att använda patienternas kraft, se dem som medspelare. Om någon ska vilja vara ens medspelare behöver man ändra på de strukturer som automatiskt gör behandlare till trovärdiga och bra medarbetare, och automatiskt misstror patienters berättelser. Ska något ändras så måste det kanske börja där.

Vad gör man för att patienter på ett tryggt sätt ska kunna berätta om missförhållanden, saker de varit med om eller varit vittnen till? Vem kan de prata med som inte är en del av personalen, och som inte är en chef som har i ryggraden att patienters upplevelser ska ifrågasättas, sjukdomsförklaras eller misstros, om de inte stämmer överens med personalens berättelser eller rapporter om samma händelser? Vart kan de vända sig? Vad gör man för att ta tillvara på detta, göra dem till medspelare, få deras hjälp att se var problemen är, var man måste bli bättre? Inte kan man räkna med att alla orkar, vill eller vågar gå till tidningen, eller att tidningar ska publicera texter varje gång något hänt?

Av artikeln där cheferna uttalar sig får jag känslan av att svaret är: man gör ingenting, det finns ingenstans patienter kan vända sig, annat än till dem som jobbar på avdelningen, eller om man vill gå till media eller göra en anmälan till patientnämnden. Man gör inget för att ta tillvara på berättelser om mindre allvarliga händelser, av strukturer eller bemötande som inte är ok, och man gör inget för att visa att patienter kan lita på att bli tagna på allvar, hörda, trodda, eller få hjälp med de skador de fått av händelser i psykiatrin.

De bara litar på att patienter litar på personalen, så som de själva litar på sin personal. Vilket såklart får mig att vilja skrika "men fattar ni ingenting?!" en sista gång innan jag klickar mig bort från artikeln.



Relaterade texter på bloggen:



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

4 kommentarer:

  1. Dessutom har jag för mig vad gäller avvikelserapporteringen att Sydsvenskan i det tidigare reportaget (eller någon annanstans) skrev att man hade många färre avvikelserapporter eller liknande i Malmö än i Lund, och att det tydde på att man systematiskt underrapporterade i Malmö. Hur kan de då använda avvikelserna som ett sätt att avläsa att allt går rätt till??

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tillit till personalen, tror jag svaret är. Vilket ju är rätt vrickat när det handlar om personalens misstag.

      Radera
  2. Jag läste också den där artikeln i Sydsvenskan och man blir ju tokig på denna nonchalans! Hur kan man som chef sitta och försvara detta bedrövliga beteende som personalen uppvisat? Hot, våld och trakasserier. Och skylla det på - just som du skriver - patienternas bristande verklighetsuppfattning. Med en sån inställning har man ju diskvalificerat sig för alla former av människorelaterat arbete.
    Bra skrivet av dig, klockren analys!

    /Monica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det värsta tycker jag är att det låter som att de liksom tycker att de tar saken på allvar och bryr sig, samtidigt som de bara förmedlar att de förminskar det och lägger över det mesta på patienterna, och i övrigt inte verkar visa nån förståelse för att patienter blir skadade eller tappar förtroende eller nåt. Börjat undra vem som är chef för vården och patienterna, cheferna verkar liksom mest vara chefer för personalen, och det verkar inte vara samma sak.

      Radera