7 februari 2016

Att ge upp framtiden eller att bara tvivla på den. (Om sjukskrivning.)

Har haft en vecka av tvivel. Det är så ibland, det får väl vara så, tänker jag. Det jag tvivlar på är om det är värt det, det här att inte vara sjukskriven. Jag har verkligen inte alls nån 100%-ig arbetsförmåga, och det är ett himla bry att få livet att gå ihop så jag kan klara mig utan sjukskrivning, vilket såklart mest handlar om pengar och att prestera det jag måste prestera för pengarnas skull. Jag betalar ett rätt högt pris, det är tex omöjligt att ha ett socialt liv som fungerar på allvar, eller att hålla smärtan på en acceptabel nivå. Och så länge jag tänker att det är tillfälligt, att det får vara såhär ett tag, så går det. Men ibland tvivlar jag på framtiden. Om jag kommer bli så mycket friskare än såhär, och jag undrar hur mycket jag förstör chanserna att bli bättre genom att göra mer än jag orkar, ha ett liv som faktiskt inte går ihop.

Jag vet såklart inte det, hur det kommer bli, och detta är inte ett inlägg skrivet för att få råd eller bedömningar, tips eller åsikter eller så. Jag vill bara säga hur det är, att det är såhär. Tvivlen får komma och gå, och framtiden kommer väl lite i taget. Men jag insåg något nu, i mina tvivel.

För det känns så omöjligt med sjukskrivning. Att återgå till att vara i vårdens och myndigheternas händer. Det är inte att alla är elaka eller vill mig illa, jag tror de flesta vill väl. Problemet är att även om man hamnar hos någon som är bra så är systemet rätt fyrkantigt. Det är så mycket möten som tar kraft, så många bedömningar, så mycket som handlar om att bli granskad, misstrodd, det är så mycket rädsla och stress inbyggt i hela situationen. Och framförallt känns det helt omöjligt att orka maktkamperna igen. De finns nästan alltid där. Och om jag inte orkar maktkamperna blir det som att jag bara kan vara sjukskriven om jag ger upp, överlämnar mig. Slutar bete mig som att jag är den som vet mest om hur jag mår och vad jag behöver och vad som kan göra mig illa. Som att jag behöver släppa taget och låta andra bestämma, låta dem göra mig illa när det är vad systemet bestämt är den korrekta lösningen, låta dem putta mig in i rehabiliterande insatser som jag redan från början kan se att de riskerar att förvärra mitt mående för lång tid. För att visa att det är så, att jag blir sämre. För att ingen lyssnar på eller tror på min bedömning. Som att jag måste orka spela med i deras bild av att jag är passiviserad, utan kunskap och vilja att ta mig vidare, och gå med på lösningar som har mycket liten chans att ta mig framåt.

Det är så absurt, men jag överdriver inte, det är verkligen så jag upplever det. Såklart finns alternativet att föra en ständig kamp för min rätt att slippa skadas av det system som har till uppgift att hjälpa. Men det sliter så väldigt, och jag kan inte se hur jag skulle orka det igen. Och såklart kan man ha tur och råka hamna hos nån som tar ens såna kamp för en, men det är inget man kan räkna med.

Och det känns som att det jag behöver för att bli friskare, ta de steg jag behöver för att komma framåt, de kan jag inte ta om jag är sjukskriven. Då kan jag bara ta såna steg som är evidensbaserade eller uttänkta av någon annan. Och en massa steg runt i en cirkel för att någon ska kunna betrakta mig, bedöma mig, se att jag blir sjukare, ta beslut utifrån det. Fast jag redan innan vet vilka saker som skulle skada, vad som möjligen kan hjälpa.

Jag inser att jag kanske måste ge upp framtiden för att orka delta i det, att vara sjukskriven utan att hela tiden ta kampen för att värna mig, skydda mig, hålla min rätt att inte bli skadad. Det är absurt. Och jag inser att jag inte har gett upp framtiden. Inte är beredd att ledas vilse bara för att det måste vara någon annan som leder. Jag tvivlar på framtiden, men jag har inte gett upp den. Så då får jag fortsätta ett tag till såhär, även om det är ett högt pris att betala, som det är nu. Att vara sjukskriven skulle kanske vara ett dåligt alternativ ändå, om det är friskare och rehabiliterad jag vill bli. Om jag inte har väldig tur, råkar hamna rätt, har väldigt mycket mer flyt än jag haft på rätt många år vad gäller vården.

Och det handlar inte om att jag inte tror på sjukskrivning. Inte så, som det kan låta om man läser i försäkringskassans konstiga formuleringar om sjukskrivning som behandling, eller de idéer som finns som handlar om att alla kan jobba bara de vill, att arbete alltid är bättre än sjukskrivning. Så tänker jag inte alls. Jag skulle må mycket bättre om jag fick ha en arbetsbelastning som matchade min arbetsförmåga, och de allra flesta jobb skulle jag inte ha en chans att utföra som jag mår nu. En deltidssjukskrivning som gav mig avlastning och utrymme för behandlingar och tillfrisknande skulle vara en dröm. Men så länge villkoren är att jag måste ledas av någon annan, att tolkningsföreträde och makt hela tiden ska vara hos någon annan, att jag och mina kunskaper om mig själv konsekvent ska misstros och räknas bort, så länge villkoret är att jag ska gå med på att ledas vilse, då är sjukskrivning inte något hjälpande.

Det är så sjukt, systemet, när man måste fly från det för att ha en chans att bli bättre. Ibland tror jag det är menat så, att det ska vara ett helvete att vara sjukskriven, så att så få som möjligt ska vara det. Ibland tror jag att det är en annan typ av systemfel. Som att man blandar ihop sjukdom och passivitet, gör sig snäva bilder av vad det är att vara sjuk och har trånga tankar om hur man kan komma framåt. Att man glömmer att människorna det handlar om måste vara i centrum, och sätter systemet i centrum istället, om det sker en krock, om det inte passar ihop. Kanske är det lite av båda. Jag vet inte riktigt.

Jag har bara tänkt så mycket på det nu, i mina tvivel. Det absurda i att jag skulle behöva vara sjukskriven för att arbetsbelastningen i mitt liv nu är för hög, att jag skulle behöva sänka den för att ha bättre chanser att bli frisk, och att det känns omöjligt att bli sjukskriven om jag inte gett upp min framtid eller orkar kämpa för min rätt att slippa bli skadad.

Kanske blir det annorlunda, blir jag sjukare finns inget val. Så länge jag kan hanka mig fram genom att betala med sånt som för hög smärtnivå och sämre relationer så får det gå. Jag vet hur det kan vara, att det till slut inte finns något kvar att betala med, att man till slut kanske måste hamna i vårdens och myndigheternas makt. Det är inte alls alltid ett val, kanske inte ens ofta. Det kanske blir så igen för mig också, att det inte finns någon annan väg än att lämna över till vård och myndigheter och hoppas på det bästa och kämpa så mycket jag orkar för att slippa bli sjukare. Men det är inte så nu. Just nu går det, även om jag betalar mer än vad som känns rimligt för att slippa undan det maktöverlämnandet.

Och det är ett val jag gör och är medveten om att jag gör. Jag har bara tänkt så mycket på det den senaste veckan. Tänkt på den stora belastning som är inbyggd i sjukskrivning, den som handlar om att någon annan alltid ska ha rätt, mer rätt än jag. Och alla följder det kan få för en människas liv.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar