13 mars 2016

Trauma & vård 3. Lite allmänt om makt.

Ok, så över till några exempel då. Exempel på saker i helt vanlig och korrekt utförd vård, som kan vara problematisk för den som varit med om svåra saker, eller till och med kan skapa traumatisering.

Först detta med makt.

Att vara en vuxen människa innebär en ganska stor grad av självbestämmande. Man bestämmer massor av saker varje dag. Vad man vill äta, vad man ska göra med sin fritid, om det arbete man har är värt den lön man får, om man ska söka sig nån annanstans. Vart man ska gå, vad man ska göra, vem man ska träffa. Visst, vi är beroende av varandra, och visst, det är väldigt få som kan göra bara vad som faller dem in, de flesta har saker de tagit på sig och som de måste genomföra. Men även om man inte dikterar alla villkor själv, så brukar man för det mesta ha makten att välja om man går med på villkoren eller inte. Man kan väga fördelar mot nackdelar, ta ett beslut.

En gemensam faktor för de saker som ofta kan leda till traumatisering (se tidigare inlägg) är bristen på makt. Det verkar som att maktlösheten i sig är väldigt svår för människor att handskas med.

Att drabbas av en sjukdom eller att få symptom som begränsar ens liv, och som man kanske inte ens förstår sig på, kan i allra högsta grad innebära att man upplever det som att man förlorar makt över sig själv och sitt liv. Det behöver inte vara traumatiserande, men det kan vara det.

Även att vården bygger på att någon annan har mer kunskap, och kan bestämma tex vilka åtgärder som är lämpliga, innebär ett förlorande av makt. När någon vårdas i slutenvård förlorar hen makten över en hel mängd saker, men även i öppenvården finns maktaspekten med. När det handlar om tvångsvård och tvångsåtgärder fråntas någon makten att själv bestämma över sitt liv. Det spelar ur denna synvinkeln inte så stor roll att det kan vara nödvändigt och viktigt att ta ifrån någon makten för ett tag, för att hen ska skyddas och ha chans att överleva. Det handlar ändå om förlorad makt.

Om man ser detta ihop, att förlora makt över sitt liv genom att drabbas av sjukdom eller symptom, och att förlora makt genom att bli beroende av vård, så är det faktiskt rätt mycket makt som förloras. Framförallt när det rör sig om slutenvård och tvångsvård. Det är helt grundläggande saker för vården, att någon har symptom hen behöver hjälp med, att hen behöver vård. Ändå är det viktigt att se också denna biten: utsattheten som blir när man inte längre har lika mycket makt, när ens liv och självbestämmande inskränks.

Har någon med sig svåra upplevelser och traumareaktioner sen förut, så finns det anledning att tro att det finns upplevelser av maktlöshet i dem, oavsett om det rör sig om skador som skapats i krig, av våldtäkt, av naturkatastrofer, olyckor eller något annat. Det gemensamma är maktlösheten.

Och då kan maktlösheten som finns inbyggt i sjukdom och vård påminna om den maktlöshet man har med sig från de svåra upplevelserna, och tex framkalla invaderande minnen, skapa ångest, dra upp rädslor eller skydd. PTSD fungerar så, när något påminner om traumat blossar reaktioner upp, och även om man inte uppfyller kriterierna för PTSD kan skador man fått av svåra upplevelser fungera så; när något liknar det som hände så reagerar man.

Det positiva är att även om vården är utelämnad till dessa villkoren, så behöver den inte förstärka och upprepa delar av det som traumatiserat, eller skapa nya sår som bygger på maktlösheten. Om någon tycker det är svårt att drabbas av sjukdom kan vården vara det som gör att hen upplever det som att man kan ha makt trots sjukdomen. Det finns en makt i att söka hjälp, få behandling, återskapa ett självbestämmande som innefattar sjukdomen och symptomen. Det blir lättare så om behandlare inte bestämmer över patientens huvud, utan låter patienten vara delaktig. För att kunna uppleva att man återtar makt trots sjukdomen, så behöver man tillåtas att ha en viss makt, inte bara mötas av någon som förväntar sig att man ska lämna över sig själv och sina problem, så hen ska lösa dem till en, genom medicinering eller vad det nu kan vara.

Och har någon med sig skador där maktlöshet är inblandad, så kan vården vara en ny upplevelse, som förmedlar att maktlöshet inte behöver vara förknippat med fara och skada, utan att man kan bli bra bemött, väl behandlad, upprättad och hjälpt. Även där är det såklart viktigt att släppa in patienten i bestämmandet, låta hen vara delaktig, ge hen så mycket känsla av att ha makten som möjligt.

När det gäller svårare former av maktövertaganden, som vid tvångsvård och tvångsåtgärder, är det mer komplicerat, och mycket större risk att skada, hur väl man som behandlare än beter sig. Men mer om det i ett senare inlägg.


Tidigare inlägg i denna serien:






Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar