20 mars 2016

Trauma & vård 4. Tolkningsföretäde.

I relationer där någon form av psykisk misshandel förekommer, är det en helt grundläggande inställning att den misshandlande inte vet något, inte kan något, inte förstår något. Inte är värd att lyssna på, inte är värd att ta på allvar. Knappt är värd att försöka förklara nåt för, för hen är nog för värdelös och dålig för att kunna förstå nåt.

Det är inte något hen får berättat för sig den första dagen i relationen, det brukar ske ett långsamt urholkande och nedbrytande tills hen tror att det är sant.

I psykiatrin finns det en särskild form av makt som jag inte vet om den finns någon annanstans. För att man har rätten att avgöra vad i en person som är normalt, vad som är sjukt, vad som är fel och vad som är friskt. Det handlar inte bara om att ha rätten att tolka problemen, sätta diagnoser på dem, veta vad som är bästa sättet att behandla dem, utan även om steget före det, att avgöra vad problemet är. Vad som är problem.

Tolkningsföreträdet behandlare har kan sträcka sig långt in i ens privata och personliga upplevelser av sig själv, vem man är och varför det är så. Är behandlaren och patienten inte överens tas det för givet att det är behandlaren som kan avgöra hur det ligger till. Om ens känslor, tankar, upplevelser, ens intressen, drömmar, och liv, är nåt normalt eller nåt sjukt.

Varför tar jag upp dessa två saker efter varandra, som att de hade nåt med varandra att göra?

För att de på ett sätt har med varandra att göra. För den som har trauman från psykisk misshandel och upplevt att bli osynliggjord och ohörd, underordnad någon annans makt, och kanske fråntagen rätten att överhuvudtaget definiera något om sig själv, kan kontakt med en maktperson med så djupgående tolkningsföreträde vara problematiskt. För att det påminner tillräckligt mycket om det svåra hen varit med om, att det riskerar att skada genom att det blir som en upprepning av det som varit hemskt.

Om man vill hjälpa någon att läka efter psykisk misshandel bör man vara mån om att försöka resonera och tillsammans med patienten definiera vad problemen är, vad i hens liv som är sjukt och vad hen behöver hjälp med, och vad man ska testa för hjälp. Inte ta makten, även om det är det normala, att behandlaren tar makten och är den som avgör.

Jag vet att det råder delade meningar om ifall psykiatrin överhuvudtaget ska syssla med att försöka hjälpa människor att läka sina skador, eller om man bara ska behandla sjukdomar. Men även om man inte har ambitionen att hjälpa någon att läka i skadorna, borde det väl vara angeläget att inte heller förvärra dem?

Vad gäller tolkningsföreträdet är det nödvändigt ibland, att definiera något som hallucinationer tex, eller ett destruktivt beteende som är livsfarligt. Men ofta är det inte nödvändigt att som behandlare ensam vara den som avgör, och bristen på kommunikation och att förmedla varför man tänker som man gör kan jag inte tro nånsin är nödvändig eller bra, om man ser utifrån behandlingssynvinkeln.

Det kan vara ganska enkla saker som kan minska risken för att skada någon avsevärt. Som tex dessa:
- Lyssna på patientens egna tankar om hur hen mår och varför.
- Presentera dina idéer om vad som är sjukt och vad problemet är just som idéer.
- Kanske svåraste punkten: lyssna på patientens reaktioner på dina idéer, och ta med dem i bedömningen. Utgå inte från att du har rätt och gjort rätt bedömning på första försöket, du är trots allt en människa och kan ha missat nåt, missförstått eller feltolkat.
- Även om du inte är överens med patienten om vad det är som är sjukt och varför, så var mån om att visa att du hört vad hen sagt.
- Förklara vilka slutsatser du drar av ert samtal, och vad din bedömning är. Om din bedömning inte stämmer överens med patientens tankar kan du ändå ge hen att vara ärlig med det.
- Undvik att dölja vad du grundar dina beslut om behandling på, undvik överhuvudtaget att dölja en massa saker. Det är patientens vård, hen bör ha rätt att vara insläppt.
- Undvik kommunikationssätt som ofta förekommer i relationer med psykisk misshandel, tex hot, bestraffningar, nedvärderingar, hån, manipulationer.
- Försök undvika oförutsägbarhet. En öppen och ärlig kommunikation kan vara en nyckel till det.

Det är konstigt att det fortfarande kan kännas som en revolutionerande tanke att på allvar prata med patienten. Men det känns så, som att det är det. Och jag tror det finns mycket att vinna på att göra det. Att det är enklaste vägen till en effektiv och mänsklig vård. Och att det är helt grundläggande om man inte vill skada den som redan är skadad, som blir rädd och får gamla saker triggade av någon annan som har makt och bestämmer. Inte bara bestämmer över en, utan också bestämmer vem man är, och vad av det som är som inte är önskvärt att ha kvar, vad som borde behandlas bort.


**

Vill tipsa om Mikaela Javingers text Vårdfåfänga. Hon sätter ord på en del saker jag tänkt på, men inte kunnat formulera så bra.

"Hos en del personer som jobbar i vården finns en särskild sorts fåfänga. De flesta drivs av en naturlig och positiv längtan efter att hjälpa och att göra skillnad för sina patienter, men några drivs av att vara just den som gör skillnad. Den Vårdfåfänge (DV) vill vara just den som hittar just det som fungerar, och ju fler olika behandlingar den som vårdas tidigare har genomgått och som inte fungerat, desto mer febrilt vill dessa behandlare hitta den magiska boten."

Resten av texten finns här.

**

Tidigare inlägg i denna serien:





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

2 kommentarer:

  1. Jag minns med fasa den allra värsta psykiater jag någonsin haft. Första gången jag träffade honom ville han inte veta av någon självskattningsskala, och inte lyssnade han på vad jag sa heller. Han berättade att han kunde se på mig hur jag mådde. Jag sa att det var märkligt för det kunde ingen annan, eftersom jag lärt mig att dölja min svåra depression för alla. Och sedan blev det inte bättre av att han utnyttjade sin situation och höll på och tog i mig hela tiden. Nästa gång när jag skulle dit tog jag med mig min särbo, och sedan slapp jag i alla fall att han tog i mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter väldigt gränslöst och hemskt. Svårt att förstå den typen av hybris.

      Radera