10 april 2016

Trauma & vård 6. Att gå över gränser.

Att gå över någons gränser kan i praktiken vara en massa olika saker. Att manipulera någon att göra som man vill kan vara ett sätt att vara gränsöverskridande, eftersom man då kan vara ute efter att gå emot personens egen vilja och de gränser hen försökt sätta upp. Att ge sig själv tolkningsföreträde och att inte vara varsam med sin makt när man är i maktöverläge kan också användas för gränslösa handlingar.

Det finns i stort sett bara två sorters vård. Frivillig vård och tvångsvård. För tvångsvård ska det göras en bedömning och fattas ett beslut på korrekt formellt sätt. När det rör sig om tvångsvård är det ok att göra del specifika saker, även om patienten säger nej, inte vill, motsätter sig det. Även om det innebär att gå över hens gränser. Vad som är ok att göra är reglerat i lag, och anledningen till att det är ok att göra det är att vi som samhälle har ett system där vi bestämt att det finns tillfällen när någon inte vet sitt eget bästa pga sjukdom, och då har någon annan rätt att ta makten över hen, bestämma vad som är bäst för hen.

Frivillig vård ska alltså vara frivillig. Såvitt jag förstår ska man inte utsätta patienten för något hen inte vill, varken genom fysiskt tvång, manipulationer, hot, utpressning eller något annat sätt att gå emot hens vilja, eller få hen att gå med på saker pga rädsla.

Att gå över gränser behöver inte vara något som man gör med ont uppsåt. Lurar man i en patient medicin är det nog för att hjälpa hen, och för att man tror att det är bäst. Är man lite slarvig med tystnadsplikten när det är en orolig mamma som ringer och verkligen verkligen måste få reda på hur hennes barn har det, så är det nog av medkänsla. Det är ändå inte ok. När man befinner sig i ett maktöverläge, som alla som jobbar i vården gör, är det jätteviktigt att hålla reglerna, vakta gränserna, vara mån om att lyssna när någon säger nej.

Varför? För gör man inte det så är det som att man med sina handlingar säger "mot dig är det ok att vara gränslös".

Är det då en människa som i eller utanför vården utsatts för övergrepp av andra människor, så blir det detsamma som att säga "det är ok att utsätta dig för övergrepp".

Samma sak gäller när man inte reagerar på om någon anhörig betett sig gränslöst, eller gjort något emot patientens vilja, läst hens mail, kollat hennes telefon, läst hens dagbok. Om den anhöriga gång på gång försöker få information från personalen fast patienten varit tydlig med att hen inte vill att något ska berättas. Att inte reagera när sånt sker kanske kan handla om empati med den anhöriga, att man kan förstå den desperation och utsatthet en anhörig kan befinna sig i. Trots det förmedlar man budskapet "mot dig är det ok att vara gränslös" till patienten, om man inte reagerar. Och även om man kan bry sig om anhöriga, så är det patienten som ska stå i fokus, hen man ska värna mest om.

Detsamma gäller såklart i ännu högre utsträckning när man inte visar några reaktioner om någon annan i personalen betett sig illa eller gått över någons gränser. Man förmedlar "vi som jobbar här tycker det är ok att gå över dina gränser", vilket i förlängningen kommer förmedla "vi tycker det är ok att utsätta dig för övergrepp", till den som drabbats av övergrepp tidigare.

Att förmedla ett sånt budskap med den makt man i sin position har är direkt skadligt. Förutom att det riskerar att förvärra de skador någon har pga tidigare traumatiserande upplevelser, så riskerar man att försvåra läkningen.

Och jag vet, jag säger det igen. Jag vet att det finns olika åsikter i psykiatrin, om man har till uppgift att hjälpa någon att läka skador, eller om man bara ska bry sig om sjukdomar. Men även om man nu inte hjälper någon att läka, så måste man vara medveten om när man riskerar att förvärra skador. Det kan inte vara ok att vården gör det. Att försvåra möjligheten att ta emot hjälp och försvåra läkandet är ett väldigt allvarligt sätt att förvärra en skada, det kan innebära att man stänger in någon i sin traumatisering, och gör så att hen aldrig klarar att ta sig ur den. För de flesta behöver hjälp.

Om du inte vill eller kan hjälpa, så borde du åtminstone kunna förmedla att det finns andra som har den typen av kompetens och har det till uppgift.

Om du inte ens kan förmedla det, så borde du göra vad du kan för att inte försvåra och riskera att blockera den hjälp någon annan kan ge.

Men jag vet.  Det är långt ifrån självklart. Så många gånger jag fått höra att det inte finns något att göra. Så många gånger man bekräftat att det är ok att gå över gränser, ok att göra mig illa. Så många gånger man förstört och försvårat chanserna till hjälp, förmedlat till mig att jag är ett hopplöst fall, att inget kommer bli bättre, och att det väl är mitt eget val om jag vill klara att stå ut eller ge upp och dö.

Det var så fel, varje gång. Det fanns hjälp. Det kunde bli bättre. Det var aldrig ok att gå över mina gränser, att göra saker mot min vilja. Varken i vården eller någon annanstans var det ok. Först när jag fick hjälp att förstå det, ta in det, först när jag mötte någon som i praktiken och gång på gång förmedlade till mig att det inte är ok att göra mig illa, så kunde jag börja må bättre.

Att slentrianmässigt tro sig ha rätten att strunta i någons vilja bara för att man i vissa specifika lägen har rätt att utöva makt genom tvångsvård, eller för att man tror sig ha rätt, veta bättre, göra gott, är ett så väldigt massivt och skadligt maktmissbruk. Jag önskar att fler reagerade när de såg det ske. Jag önskade att det slutade ske. Jag önskar att det blev annorlunda nu (eller helst att det redan var annorlunda).





Tidigare inlägg i denna serien:





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Inlägg utvalda av slumpen