24 april 2016

Trauma & vård 7. Vad man har med sig in i mötet. (Bilden av behandlarrollen.)

Mycket av det jag skrivit i denna serien handlar om sånt som patienter har med sig in i mötet med vården och med varje behandlare i vården. Sånt som handlar om hur de erfarenheter man har med sig färgar hur det man är med om upplevs, vad som är skrämmande, vad som riskerar att riva upp såren istället för att läka dem, och liknande.

En sak som jag tror jag skrivit om förut, och som är helt grundläggande, handlar om att behandlaren och patienten kan ha med sig olika saker in i mötet, vad gäller behandlarens roll.

Jag har ofta upplevt det som att behandlare vid ett första möte är övertygade om att de är bra hjälpare, som kan hitta lösningen på mina problem, om jag bara ger dem en chans. Det är väl en rimlig inställning att ha, inget illa i det. Däremot finns det problem om man oreflekterat tror att detta är också den bild patienten har av varje ny behandlare.

Jag har träffat väldigt många, och haft problem länge. Jag har lärt mig att de flesta är medelmåttiga eller sämre på att lyssna, förmodligen handlar det om att jag inte passar in i de bilder man har av hur man kan må. Pga de två sakerna har jag lärt mig att de flesta är totalt oförmögna att hitta lösningar på mina problem. Av att ha haft samma problem länge och kämpat med dem på många olika sätt har jag också lärt mig att det kanske inte är rätt sak att försöka lösa dem. Jag behöver lära mig leva med dem, och jag har rätt mycket kunskap om dem, och skulle behöva att vi började där, med att jag vet rätt mycket, och att vi skulle kunna ta oss vidare tillsammans därifrån. Det är det mycket få som erbjuder.

Så min vanligaste inställning när jag träffar en ny behandlare är då inte att det förmodligen är en bra hjälpare som kan hitta lösningen på mina problem, utan att det förmodligen är en medelmåttig lyssnare, som i bästa fall gör ett försök att förstå mig fast jag inte passar in i bilden av hur man kan må, som förmodligen trots allt tror sig vara den person som ska hitta en lösning, som inte är intresserad av min kunskap om mig själv, och som i bästa fall är ofarlig, men inte kommer kunna hjälpa, och i värsta fall försöker tvinga mig till saker som jag vet kommer göra mig illa.

Det blir en krock där, i vad vi har med oss in i mötet. Jag tycker båda bilderna av behandlaren är rätt begripliga. Det är däremot svårt för mig att se hur det kan vara rimligt att behandlare kan tro att alla har en så positiv syn på behandlare som de själva brukar ha. Vi är många som skickats hit och dit, som inte fått den hjälp vi behöver, och som ibland blivit skadade. Det skulle spela så stor roll om det var en allmän kunskap om patienter, att vi lever i den verklighet som vården är. Att man blir påverkad av tidigare möten med tidigare behandlare. Av att skickas hit och dit, förklara om och om igen, inte bli hjälpt.

Jag har sällan upplevt det som att det är en kunskap som finns. Jag förväntas ha positiva förväntningar med mig in i mötet, och om jag inte har det tolkas det för det mesta som nåt sjukt, som försvar, som att jag försöker skydda mitt sjuka och slippa utvecklas och bli bättre, nåt sånt. Som om det var helt självklart och grundläggande att automatiskt ha en tillit till behandlares kraft att lösa ens problem, oavsett hur många som tidigare försökt eller misslyckats.

Om någon varit med om trauman kan vården vara ännu mer laddad. Den behandlare som är trevlig och säger sig kunna hjälpa kan påminna om en manipulativ förövare som försökte skapa förtroende innan hen krossade en. Den som är hotfull och auktoritär kan påminna om en annan sorts förövare. Och utsattheten i hela situationen med vård kan påminna om utsattheten i de sammanhang där man blev skadad av övergrepp.

Har man varit med om trauman inom vården blir det såklart ännu starkare. Har man varit med om läkare som hotat och straffat, är det inte konstigt om man tror att andra läkare kommer göra detsamma. Har man varit med om att man blivit nedbrottad och bältad, och sen fått ligga där medan personal pratade skit om en bredvid ens säng, så är det svårt att tro att man i vården kommer bli mött med respekt och varsamhet. För att ta några exempel.

Det tar tid innan behandlare blir något annat än en roll. Man måste lära känna och bygga upp tillit till just den personen som just den behandlaren är. Många har säkert sina bilder av behandlarrollerna fyllda med positiva bilder och tankar om hjälp, respekt, professionalitet och bra bemötande. Då går det nog lättare. Och det man har med sig in i mötet som handlar om vad en behandlare är, stämmer nog bättre överens med den bild behandlaren har av sig själv.

Men det finns skäl att ha bilderna fyllda av annat. Om man haft en historia i vården, eller stått nära någon som haft det, där allt inte gått rätt till. Om man blivit skrämd, skadad, gjord illa. Eller om man har annat med sig, genom trauman man varit med om på annat håll. Då blir den tiden så viktig, den som handlar om att behandlare ska kunna bli något annat än en roll. Just för att bilden av rollen är fylld av rädsla och behov av att skydda sig. Det är viktigt att någon stannar tillräckligt länge för att kunna skapa tillit, inte förvänta sig att den finns utan ansträngning.

Och det är klart att det inte alltid finns möjlighet till det. Vården är ofta uppdelad, osammanhängande, man kan behöva söka hjälp akut, en behandlare kan bli sjuk. Det kan finnas många skäl till att inte varje person man har kontakt med i vården ska kunna bli en långvarig kontakt med chans att bygga upp tillit.

Och eftersom det är så, är det viktigt att minnas att man kan ha olika saker med sig in i mötet. Olika erfarenheter om vad behandlare är. Om de är förmögna att hjälpa eller inte. Om de är något att vara rädd för eller något att försöka skydda sig mot.

Och det är inte så att behandlarens bild är rätt och patientens fel, att behandlarens är frisk och patientens sjuk. Vi kommer från olika håll, har olika saker med oss, har olika skäl till de bilder vi har av den roll en behandlare har.

Det är inte sjukt. Det är inte konstigt heller. Det konstiga är att så många behandlare verkar ha missat att det är så.




Tidigare inlägg i denna serien:



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

4 kommentarer:

  1. Den här traumaserien är så oerhört bra, något av det mest träffande jag läst faktiskt. En sak jag kommer att tänka på är hur en blir dömd av psykiatrin just pga sin rädsla. I mitt fall vägrar psykiatrin att tro att min rädsla och mina skyddsbeteenden/avvärjandebeteenden är just rädsla och tidigare erfarenheter av psykiatrin. De säger att det är en personlighetsstörning istället, vägrar lyssna på att jag inte är på samma sätt i någon annan situation alls. Hur visar en för psykiatrin hur en är när en inte står under (subjektivt eller objektivt) hot av just psykiatrin? (Om en inte har anhöriga som kan lämna in någon slags "bevis".)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Och ja, det är svårt när man får sina känslor sjukdomsförklarade. Och jättekonstigt att de kan tro att så som man är i kontakt med psykiatrin, så är man alltid. Svårt att komma ifrån att det är där bedömningarna görs, men de kunde iaf vara medvetna om att det är en rätt speciell situation och att det kan finnas skäl att vara rädd.

      Radera
    2. Hitta en trevlig husläkare som kan ordna med sjukskrivningar. Det är i allmänhet alltid bra att ha en trevlig husläkare. Det kan gå att få remiss till privata vårdgivare som är landstings anslutna av sin husläkare. Söka socialbidrag kan man göra föra att socialisera lite. Jag instämmer i att traumaserien är väldigt bra. Den belyser att man måste vara försiktig i sitt bemötande av vården. Försöka se ljusglimtarna i vården och samtidigt ha förståelse så att man inte drunknar i mörkret däremellan.

      Radera
    3. Jo, en bra husläkare verkar vara guld värt.

      Kul att du gillar det jag skriver.

      Radera

Inlägg utvalda av slumpen