29 maj 2016

Gränsen mellan yrkesliv och privatliv. (Jag vet att det är svårt.)

När jag var runt 20 och  ny i psykiatrin och hade som mest kontakt med slutenvården fanns det en skötare som man ganska ofta kunde se berusad på torget i närheten av var jag bodde. Det var inte mitt i natten, efter en fest eller så, utan snarare på förmiddagen eller kanske vid lunch. Det var sådär så man la märke till det. Sådär så vi pratade om det. Störde det förtroendet för honom i sin yrkesroll? Ja, åtminstone ganska mycket. Fast antingen jobbade han på psykakut eller så var han en av dem som jobbade timmar och var runt på olika avdelningar, jag minns inte, men han var inte en sån som man hade mycket kontakt med. Så det handlade aldrig om att bygga upp särskilt mycket förtroende för honom. Störde det förtroendet för psykiatrin i stort? För min del: inte alls. Vården var så bra eller dålig som den var oavsett vilken tid på dygnet han var full på torget, vi tyckte kanske att han var tragisk och sa saker som handlade om att det inte är så säkert att de som jobbar i psykiatrin är så mycket friskare än vi som söker hjälp där. Och det är ju sant. Jag har inget minne alls av historier om att han skulle ha varit berusad på sin arbetsplats. Det skulle ha varit en annan sak.

Att det inte påverkade förtroendet för vården i stort tänker jag handlar om tre saker: att det skedde utanför arbetstid, utanför arbetsplatsen, och att han inte hade på sig sina arbetskläder eller något annat som markerade att han var vårdpersonal. Vi visste att han jobbade inom psykiatrin, vi hade mött honom där, men när han var berusad en förmiddag på torget som vi bodde nära, och var ostadig på benen där han gick runt i sina mjukisbyxor, så var han en människa, en privatperson, som jobbade i psykiatrin, men det var tydligt att det som var där var privatliv, inte yrkesliv.

Det kan ju ändå hända att människor skulle tycka att det är opassande att någon som jobbar med akut krisande, behövande, otrygga, sjuka människor kan bete sig så ansvarslöst. Kan hända att chefen hade saker att säga om det. Men för min del? Nej, det var inget problem.

Däremot hade det varit problem om han tagit på sig sina vita sjukhuskläder, även om resten varit samma. Samma tid, samma plats, att det var utanför arbetstid. I de vita kläderna blir man en representant för vården. Det hade också varit skillnad om han varit på sjukhusområdet, även om det inte varit på arbetstid eller på en avdelning. Även om det inte är långt alls mellan det där torget och sjukhusområdet så blir det som en gräns. På sjukhusområdet skulle han vara närmare sin arbetsplats, och inte bara rent fysiskt, utan tolkningsmässigt med. Och för varje markör som säger att han är någon som jobbar i vården skulle han alltmer bli tolkad som en representant för vården. Namnbricka, att berätta vilken avdelning han jobbar på för alla som går förbi, kläderna. Och skulle det hända på arbetstid tar jag för givet att någon skulle ingripa, berusad personal är inte bara något som ger vården dåligt rykte, utan farligt på flera sätt.

Tycker ni inte det är nån skillnad? Hundra meter hit eller dit, vita kläder eller mjukisbyxor? Namnskylt eller inte? Om han berättar för dem som går förbi var han jobbar eller inte? Jag tycker det är fundamentala skillnader. Markörer för yrkesidentiteten, eller avsaknaden av dem.

De senaste åren har jag några gånger reagerat eller ställt mig bakom andra som reagerat på saker som hänt i sociala medier, som vi upplevt varit över gränsen. Tre gånger har jag själv eller med andra gjort saker som lett till att personer fått allvarliga samtal med chefer eller liknande. En gång handlade det om en som öppet i en grupp på facebook började diskutera med en patient kring en episod som hänt när hen var inlagd. Personen gav också uttryck för åsikten att det modiga och rätta är att gå långt ut i skogen och se till att dö, om man nu vill ta livet av sig. Till skillnad från att söka hjälp i psykiatrin då, som framstod som fegt och gnälligt. Det bröt mot flera saker och jag tyckte att hens chef måste veta dels att det finns någon som beter sig opassande, bryter mot tystnadsplikten och har en inställning till hjälpsökande som är väldigt problematisk. Och dels tyckte jag att chefen skulle få reda på vad det är för bild hen gav av vården på deras avdelning, för det blir ju som en sorts anti-reklam med personal som skriver såna saker. Och det var bara att klicka på personens profil så fanns det helt öppet var hen jobbade, hen brukade posta inlägg och tagga platsen när hen gick på ett pass. Jag är inte hens facebook-vän, och jag kunde se det.

Det som skrevs gjordes utanför arbetstid och utanför arbetsplatsen, men hens uttalanden var i rollen som vårdpersonal, på en specifik avdelning, till och med i förhållande till en specifik patient. Och eftersom arbetsplatsen var angiven så upplever jag det som tydligt att det hen gjorde förutom att uttrycka ofattbara åsikter om självmordsbenägna, var att förmedla att om man som självmordsbenägen söker vård på den här avdelningen riskerar man att möta någon som tycker att man borde vara modig och gå ut i skogen och dö. Jag gissar att det är en reklam som chefer i vården inte vill ha för sina avdelningar, dels för att det är dålig reklam, och dels för att jag fortfarande klamrar mig fast vid tron att chefer för vård faktiskt vill ha en vård av såpass bra kvalitet att den inte avskräcker folk från att söka sig dit.

Men ska man inte få ha vilka åsikter som helst, säga vad man vill, ha ett privatliv? Det var ju inte på arbetstid, inte i tjänst?

Man får inte bryta mot tystnadsplikten även om man gått hem från jobbet. Det finns lagar som reglerar det. Den gäller inte bara på arbetstid. Och om hen skulle vilja ge uttryck för sina uppfattningar om självmordsbenägna på sociala medier, så skulle det vara ok om hen gjorde sig anonym. Det finns många möjligheter att vara anonym i sociala medier, det skulle inte vara något problem att skaffa ett sånt utrymme i sitt privatliv, där man kan skriva haranger om hur hemska, gnälliga och fega patienter är, utan att det kopplas till ens namn och yrkesroll, eller den arbetsplats man jobbar på. Det skulle vara en annan sak då. Inte precis ok i mina ögon, och inte precis bra för psykiatrins rykte som helhet, men trots allt inte lika allvarligt.

De andra två gångerna har det rört sig om twitter, som är en mycket mer öppen plats. Som ett torg ungefär. Fast på nätet. Jag vet att det är bedrägligt, att man lätt kan känna det som att det är ett privat rum. Man pratar med såna man känner som man vet var man har, och litar på att de förstår vem man egentligen är och menar. Men så många andra kan höra. Ska man då inte få säga vad man vill? Vara privat? Skämta rått om man känner för det? Posta selfies? Ska det vara andra regler för dem som jobbar inom vården än för andra människor? Är inte det taskigt och orättvist?

Väljer man ett arbete där man använder sig själv som person som arbetsredskap och där förtroendet för en som person är viktigt, så är det ju ett val, och vad man då gör i sitt eget namn på öppna platser som twitter kan påverka förtroendet för en. Fast trots allt tycker jag att det mesta som twittras om privata saker av personer som jobbar i vården är helt ok. Jag tycker det är skönt att höra om vardagliga saker, att vi kan se varandra som människor trots allt, inte hela tiden ha den där indelningen i patient vs personal, som om det skulle göra oss till helt skilda saker.

Men ibland skrivs saker som går över gränser. Båda de gånger jag varit del av något som lett till att någon har fått ett allvarligt samtal med chefen har det handlat om läkare. De har varit öppna med sina arbetsplatser, postat selfies där de utan problem gått att identifiera, och faktiskt har de saker jag reagerat på postats från arbetsplatserna. Parallellt med tex bilder där de poserar i vit rock, tagna i sjukhusens lokaler.

Kan man vara privatperson då? I vit rock, i sjukhusets lokaler? Såklart kan det finnas privat tid under arbetstid, och privata tankar. Men kan man i det sammanhanget räkna med att bli hörd som att man är privat, inte representant för vården?

Tänk igen på det där jag skrev förut om personen som var berusad på ett torg nära mig. Att det handlade om tre saker: att det skedde utanför arbetstid, utanför arbetsplatsen, och att han inte hade på sig sina arbetskläder eller något annat som markerade att han var vårdpersonal. Dessa har gjort olämpliga saker på sin arbetsplats, i sina arbetskläder, med massor av markörer på att de är vårdpersonal. Blir det ok och privat och utanför de krav som finns med yrkesrollen om man lägger ut det på twitter istället för att tex säga det i väntrummet? Kan man förvänta sig att bli hörd som privatperson och inte praktiserande läkare, om man bara sett till att skriva i sin presentation att man twittrar privat, trots att man har läkarrocken på sig?

Jag skrev på twitter häromdagen att det man inte kan tänka sig att göra i ett väntrum ska man som vårdpersonal nog inte göra på twitter. Det var en operfekt liknelse och jag fick veta att det väl måste vara ok med bröllopsbilder på twitter även om man aldrig skulle gifta sig i ett väntrum. Och ordvitsar och musik skulle visst inte vara ok i väntrum, och det måste väl få vara ok på twitter? (Jag har minnen av att jag hört både ordvitsar och musik i väntrum, utan att uppleva det som opassande eller förtroendesänkande.)

Låt oss säga såhär istället då: Det man inte kan tänka sig att göra på ett tog iklädd sin läkarrock eller andra arbetskläder, ska man nog låta bli att göra på ett twitterkonto om man är öppen tex med att man är läkare, var man arbetar, postar selfies från arbetsplatsen eller liknande. Och de (förmodligen få) saker man inte kan tänka sig att göra på ett torg iklädd sina vanliga privata kläder, av anledningen att det skulle skada vårdens förtroende om någon patient eller anhörig (nuvarande eller blivande) såg en, det ska man nog inte göra under sitt eget namn i sociala medier.

Vad man gör anonymt är en helt annan sak, då har man plockat bort mycket av den grund som gör att man läses som en representant för en viss vård. Det är en möjlighet som alltid finns. Det finns också låsta konton, privata konversationer, slutna facebookgrupper, sms och en massa andra möjligheter att ge uttryck för vad man än kan vilja ge uttryck för. Utrymmen för privatliv som faktiskt är mer privat, och kanske passar bättre på andra platser. Platser som inte är som ett torg. Inte öppna för allmänheten.


Vill tipsa om funkisfeministens inlägg som handlar om samma område:





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar