11 september 2016

Nyheter

Jag kommer ta paus från denna bloggen ett tag. För att det varit svårt att hitta fokus på sistone, och kanske ännu mer för att jag ska blogga på 1177.se nu en period. Det blir en annan sorts bloggande där, mer personligt och nog mindre maktkritiskt, men jag tror det har en poäng. Att skifta fokus ibland behöver inte vara fel, tänker jag. Och om jag blir arg på något kanske det dyker upp ett inlägg här, annars blir det nog tyst tills vidare.

Min blogg på 1177.se hittar du här: blogg.1177.se/detarbarajagnu
och jag har redan hunnit få upp ett par inlägg, så det är lönt att klicka sig dit nu meddetsamma.

En annan nyhet är att jag uppdaterat min hemsida som finns på regnlund.se
tycker den är bättre nu, med mer information och kanske bättre layout för mobiler också.

En kanske lite viktigare nyhet än att jag har en ny hemsida är att jag bestämt mig för att erbjuda samtal för behandlare, för den som kan tycka att det skulle vara meningsfullt eller utvecklande att ha samtal med mig. Kanske för grubbel som uppstått i en viss situation med patienter, eller kring behandlarrollen i stort. Jag gillar ju att tänka på makt och hierarkier och sånt tex. Info om det hittar du här.

Bestämde också mig för att erbjuda stödsamtal, om nån skulle tycka att det skulle kännas bra att prata med just mig, trots eller för att jag inte har någon utbildning eller befinner mig i en behandlarroll. Info om det finns här.

Jag hoppas att ni sett stafettkontot Om dissociation, som finns på instagram och där olika människor delar med sig av sina erfarenheter av dissociation. Inte helt nytt, men vill nämna det ändå, så det inte tappas bort. Skrivit lite om det här.

Och sist, men inte minst, så har jag helt nyligen gett ut en bok. Den handlar mycket om depersonalisation, att vara overklig för sig själv, och om att försöka hitta ur det, till något helare och mer levande. Några recensioner har det blivit, de verkar ha gillat den. Länkar till dem och info om försäljningsställen o dyl hittar du här.

Hoppas det blev rätt med alla länkarna nu. Och hoppas att vi ses nånstans, även om det inte blir här nu på ett tag.






Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

5 juni 2016

Twitter och sommarlov.

Vi var några som skrev en debattartikel om behandlare på twitter, efter att ha upplevt att det då och då sker saker som är över gränsen för vad som är ok. Som jag också skrev lite om i mitt förra inlägg här på bloggen. Debattartiklen finns nu att läsa på Läkartidningens sida: Twittra men glöm inte patienterna.

I övrigt vill jag meddela att jag tar sommarlov från denna bloggen nu ett tag, struntar i alla lösa trådar och oavslutade tankar som jag tänkt ta sen nån gång. Kanske kommer den där gången, eller så gör den inte det. Jag drar mig tillbaka ett tag nu och ska fundera lite på var och hur jag vill fortsätta blogga och skriva. Just nu har jag lite för många kanaler och lite för rörigt huvud. Kanske räcker det med en sommar för att rensa. Kanske behöver jag förändra nåt med. Får se. Jag vet inte än. Men vi hörs, här eller nån annanstans. Förr eller senare.

Ha det fint, var ni än är och vad ni än gör i sommar.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

29 maj 2016

Gränsen mellan yrkesliv och privatliv. (Jag vet att det är svårt.)

När jag var runt 20 och  ny i psykiatrin och hade som mest kontakt med slutenvården fanns det en skötare som man ganska ofta kunde se berusad på torget i närheten av var jag bodde. Det var inte mitt i natten, efter en fest eller så, utan snarare på förmiddagen eller kanske vid lunch. Det var sådär så man la märke till det. Sådär så vi pratade om det. Störde det förtroendet för honom i sin yrkesroll? Ja, åtminstone ganska mycket. Fast antingen jobbade han på psykakut eller så var han en av dem som jobbade timmar och var runt på olika avdelningar, jag minns inte, men han var inte en sån som man hade mycket kontakt med. Så det handlade aldrig om att bygga upp särskilt mycket förtroende för honom. Störde det förtroendet för psykiatrin i stort? För min del: inte alls. Vården var så bra eller dålig som den var oavsett vilken tid på dygnet han var full på torget, vi tyckte kanske att han var tragisk och sa saker som handlade om att det inte är så säkert att de som jobbar i psykiatrin är så mycket friskare än vi som söker hjälp där. Och det är ju sant. Jag har inget minne alls av historier om att han skulle ha varit berusad på sin arbetsplats. Det skulle ha varit en annan sak.

Att det inte påverkade förtroendet för vården i stort tänker jag handlar om tre saker: att det skedde utanför arbetstid, utanför arbetsplatsen, och att han inte hade på sig sina arbetskläder eller något annat som markerade att han var vårdpersonal. Vi visste att han jobbade inom psykiatrin, vi hade mött honom där, men när han var berusad en förmiddag på torget som vi bodde nära, och var ostadig på benen där han gick runt i sina mjukisbyxor, så var han en människa, en privatperson, som jobbade i psykiatrin, men det var tydligt att det som var där var privatliv, inte yrkesliv.

Det kan ju ändå hända att människor skulle tycka att det är opassande att någon som jobbar med akut krisande, behövande, otrygga, sjuka människor kan bete sig så ansvarslöst. Kan hända att chefen hade saker att säga om det. Men för min del? Nej, det var inget problem.

Däremot hade det varit problem om han tagit på sig sina vita sjukhuskläder, även om resten varit samma. Samma tid, samma plats, att det var utanför arbetstid. I de vita kläderna blir man en representant för vården. Det hade också varit skillnad om han varit på sjukhusområdet, även om det inte varit på arbetstid eller på en avdelning. Även om det inte är långt alls mellan det där torget och sjukhusområdet så blir det som en gräns. På sjukhusområdet skulle han vara närmare sin arbetsplats, och inte bara rent fysiskt, utan tolkningsmässigt med. Och för varje markör som säger att han är någon som jobbar i vården skulle han alltmer bli tolkad som en representant för vården. Namnbricka, att berätta vilken avdelning han jobbar på för alla som går förbi, kläderna. Och skulle det hända på arbetstid tar jag för givet att någon skulle ingripa, berusad personal är inte bara något som ger vården dåligt rykte, utan farligt på flera sätt.

Tycker ni inte det är nån skillnad? Hundra meter hit eller dit, vita kläder eller mjukisbyxor? Namnskylt eller inte? Om han berättar för dem som går förbi var han jobbar eller inte? Jag tycker det är fundamentala skillnader. Markörer för yrkesidentiteten, eller avsaknaden av dem.

De senaste åren har jag några gånger reagerat eller ställt mig bakom andra som reagerat på saker som hänt i sociala medier, som vi upplevt varit över gränsen. Tre gånger har jag själv eller med andra gjort saker som lett till att personer fått allvarliga samtal med chefer eller liknande. En gång handlade det om en som öppet i en grupp på facebook började diskutera med en patient kring en episod som hänt när hen var inlagd. Personen gav också uttryck för åsikten att det modiga och rätta är att gå långt ut i skogen och se till att dö, om man nu vill ta livet av sig. Till skillnad från att söka hjälp i psykiatrin då, som framstod som fegt och gnälligt. Det bröt mot flera saker och jag tyckte att hens chef måste veta dels att det finns någon som beter sig opassande, bryter mot tystnadsplikten och har en inställning till hjälpsökande som är väldigt problematisk. Och dels tyckte jag att chefen skulle få reda på vad det är för bild hen gav av vården på deras avdelning, för det blir ju som en sorts anti-reklam med personal som skriver såna saker. Och det var bara att klicka på personens profil så fanns det helt öppet var hen jobbade, hen brukade posta inlägg och tagga platsen när hen gick på ett pass. Jag är inte hens facebook-vän, och jag kunde se det.

Det som skrevs gjordes utanför arbetstid och utanför arbetsplatsen, men hens uttalanden var i rollen som vårdpersonal, på en specifik avdelning, till och med i förhållande till en specifik patient. Och eftersom arbetsplatsen var angiven så upplever jag det som tydligt att det hen gjorde förutom att uttrycka ofattbara åsikter om självmordsbenägna, var att förmedla att om man som självmordsbenägen söker vård på den här avdelningen riskerar man att möta någon som tycker att man borde vara modig och gå ut i skogen och dö. Jag gissar att det är en reklam som chefer i vården inte vill ha för sina avdelningar, dels för att det är dålig reklam, och dels för att jag fortfarande klamrar mig fast vid tron att chefer för vård faktiskt vill ha en vård av såpass bra kvalitet att den inte avskräcker folk från att söka sig dit.

Men ska man inte få ha vilka åsikter som helst, säga vad man vill, ha ett privatliv? Det var ju inte på arbetstid, inte i tjänst?

Man får inte bryta mot tystnadsplikten även om man gått hem från jobbet. Det finns lagar som reglerar det. Den gäller inte bara på arbetstid. Och om hen skulle vilja ge uttryck för sina uppfattningar om självmordsbenägna på sociala medier, så skulle det vara ok om hen gjorde sig anonym. Det finns många möjligheter att vara anonym i sociala medier, det skulle inte vara något problem att skaffa ett sånt utrymme i sitt privatliv, där man kan skriva haranger om hur hemska, gnälliga och fega patienter är, utan att det kopplas till ens namn och yrkesroll, eller den arbetsplats man jobbar på. Det skulle vara en annan sak då. Inte precis ok i mina ögon, och inte precis bra för psykiatrins rykte som helhet, men trots allt inte lika allvarligt.

De andra två gångerna har det rört sig om twitter, som är en mycket mer öppen plats. Som ett torg ungefär. Fast på nätet. Jag vet att det är bedrägligt, att man lätt kan känna det som att det är ett privat rum. Man pratar med såna man känner som man vet var man har, och litar på att de förstår vem man egentligen är och menar. Men så många andra kan höra. Ska man då inte få säga vad man vill? Vara privat? Skämta rått om man känner för det? Posta selfies? Ska det vara andra regler för dem som jobbar inom vården än för andra människor? Är inte det taskigt och orättvist?

Väljer man ett arbete där man använder sig själv som person som arbetsredskap och där förtroendet för en som person är viktigt, så är det ju ett val, och vad man då gör i sitt eget namn på öppna platser som twitter kan påverka förtroendet för en. Fast trots allt tycker jag att det mesta som twittras om privata saker av personer som jobbar i vården är helt ok. Jag tycker det är skönt att höra om vardagliga saker, att vi kan se varandra som människor trots allt, inte hela tiden ha den där indelningen i patient vs personal, som om det skulle göra oss till helt skilda saker.

Men ibland skrivs saker som går över gränser. Båda de gånger jag varit del av något som lett till att någon har fått ett allvarligt samtal med chefen har det handlat om läkare. De har varit öppna med sina arbetsplatser, postat selfies där de utan problem gått att identifiera, och faktiskt har de saker jag reagerat på postats från arbetsplatserna. Parallellt med tex bilder där de poserar i vit rock, tagna i sjukhusens lokaler.

Kan man vara privatperson då? I vit rock, i sjukhusets lokaler? Såklart kan det finnas privat tid under arbetstid, och privata tankar. Men kan man i det sammanhanget räkna med att bli hörd som att man är privat, inte representant för vården?

Tänk igen på det där jag skrev förut om personen som var berusad på ett torg nära mig. Att det handlade om tre saker: att det skedde utanför arbetstid, utanför arbetsplatsen, och att han inte hade på sig sina arbetskläder eller något annat som markerade att han var vårdpersonal. Dessa har gjort olämpliga saker på sin arbetsplats, i sina arbetskläder, med massor av markörer på att de är vårdpersonal. Blir det ok och privat och utanför de krav som finns med yrkesrollen om man lägger ut det på twitter istället för att tex säga det i väntrummet? Kan man förvänta sig att bli hörd som privatperson och inte praktiserande läkare, om man bara sett till att skriva i sin presentation att man twittrar privat, trots att man har läkarrocken på sig?

Jag skrev på twitter häromdagen att det man inte kan tänka sig att göra i ett väntrum ska man som vårdpersonal nog inte göra på twitter. Det var en operfekt liknelse och jag fick veta att det väl måste vara ok med bröllopsbilder på twitter även om man aldrig skulle gifta sig i ett väntrum. Och ordvitsar och musik skulle visst inte vara ok i väntrum, och det måste väl få vara ok på twitter? (Jag har minnen av att jag hört både ordvitsar och musik i väntrum, utan att uppleva det som opassande eller förtroendesänkande.)

Låt oss säga såhär istället då: Det man inte kan tänka sig att göra på ett tog iklädd sin läkarrock eller andra arbetskläder, ska man nog låta bli att göra på ett twitterkonto om man är öppen tex med att man är läkare, var man arbetar, postar selfies från arbetsplatsen eller liknande. Och de (förmodligen få) saker man inte kan tänka sig att göra på ett torg iklädd sina vanliga privata kläder, av anledningen att det skulle skada vårdens förtroende om någon patient eller anhörig (nuvarande eller blivande) såg en, det ska man nog inte göra under sitt eget namn i sociala medier.

Vad man gör anonymt är en helt annan sak, då har man plockat bort mycket av den grund som gör att man läses som en representant för en viss vård. Det är en möjlighet som alltid finns. Det finns också låsta konton, privata konversationer, slutna facebookgrupper, sms och en massa andra möjligheter att ge uttryck för vad man än kan vilja ge uttryck för. Utrymmen för privatliv som faktiskt är mer privat, och kanske passar bättre på andra platser. Platser som inte är som ett torg. Inte öppna för allmänheten.


Vill tipsa om funkisfeministens inlägg som handlar om samma område:





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

15 maj 2016

Kanske ett stafettkonto om dissociation?


Har tankar på att starta ett stafettkonto om dissociation på instagram. Postade en rad texter där igår, som handlar om vad dissociation är, vad ett stafettkonto är, och varför det skulle vara bra med ett stafettkonto om dissociation.

Läs gärna om du har lust: instagram.com/om.dissociation
Det går att läsa utan att ha konto på instagram. Fast har du ett konto får du gärna följa, har sagt att det blir av om jag får ihop 100 följare, det är 86 nu. Så du spelar roll. Du kan vara med och avgöra om det blir eller inte.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Trauma & vård 9. Tvång.

Som vi redan varit inne på i den här serien av inlägg riskerar man att förvärra skadan hos den som redan är skadad, om man på olika sätt återupprepar sånt som hen blivit skadad av. Det gäller när det handlar om hur man handskas med maktförhållanden, det gäller manipulationer och andra sätt att påverka känslomässigt och psykiskt, och det ställs kanske på sin spets när det handlar om tvångsvård och tvångsåtgärder.

Jag kommer inte gå närmare in på när tvångsåtgärder missbrukas i detta inlägget, att missbruka tvång är per definition övergrepp, och att bli traumatiserad av övergrepp är relativt normalt, speciellt när man befinner sig i en så utsatt situation som man gör i tvångsvård. Jag tror ändå att de flesta vet det, att övergrepp är skadligt, även om man kan hitta olika sätt att blunda för det om man är del av en behandlarkultur där man sysslar med den typen av olaglig aktivitet.

Men grejen är att det inte bara är när man missbrukar tvångsåtgärder som de kan skada. De kan skada i vilket fall. Framförallt den som redan är traumatiserad är väldigt sårbar i såna situationer, helt enkelt för att de kan ha många olika saker gemensamma med de svåra händelser som tidigare skadat hen. Rent konkret kan de innebära samma saker, att bli nedbrottad, att någon gör saker mot ens kropp, att man blir fasthållen (eller fastspänd).

Och minst lika viktigt: man går emot någons vilja, det spelar ingen roll på vilket sätt hen gör motstånd, om det är verbalt, genom att försöka försvara sig fysiskt eller genom att försöka fly. Hen får inte bestämma ändå. Makten är tagen från hen, och oavsett vad hen tycker om det som sker så är det någon annan som bestämmer att det är det som ska ske. Oavsett om hen skadas av det, så har någon annan bestämt att det ska ske.

Vi kanske ska ta fasta på den sista meningen där: oavsett om patienten skadas av tvångsåtgärden, så har någon bestämt att den ska utföras. Det låter ju hemskt, som att behandlare är sadister som vill illa. Det kanske en och annan är, men nog ändå inte de flesta. Och de lagar vi har som tillåter och reglerar tvång finns inte till för att någon ville göra illa. Tvärtom, man har tänkt att det finns vissa tillstånd när man inte kan ta riktiga beslut, för att man är så uppslukad av tex ångest eller hallucinationer, och då har man bestämt att samhället genom vården får ta steget att för ett tag ta över beslutandet och göra det som behövs för att personen ska skyddas, inte kunna göra sig själv eller någon annan illa pga sjukdom.

Det är ett system som handlar om omsorg, omhändertagande, att ta över ett tag tills det är bättre igen, tills någon kan tänka klarare, fungera mer rationellt, inte längre behöver skyddas från sig själv.

Och trots att det är det, så är meningen ovan sann, att oavsett om patienten skadas av tvångsåtgärden, så har någon bestämt att den ska utföras. Oavsett om hen skriker, gråter, slåss, försöker springa sin väg, oavsett om hen gör allt som står i hens makt för att protestera och hindra att det sker, så kommer åtgärden genomföras. För det är så tvång är, det utförs med tvång. Hade det utförts med patientens medgivande så skulle det väl inte längre vara tvång utan en frivillig åtgärd.

Vi har bestämt att det är värt det. Att det maktutövande och det våld det kan innebära med tvång, att man riskerar att skada, skapa ett trauma, eller försvåra trauman som redan finns, att det är biverkningar som ändå är försvarbara i sammanhanget. Bättre att man får blåmärken när man blir nedbrottad, än att man dör. Bättre att man blir traumatiserad än att man dör. Så ser logiken ut.

Fast nånstans på vägen verkar man ha tappat bort den logiken, nånstans verkar det ha blivit så att synen ofta är att sålänge man håller sig till att göra det som är korrekt, det som är lagligt och rimligt och inte missbrukar, då är det ingen fara, ingen skada skedd.

Men det finns inget sånt samband. Utsattheten, skräcken, maktlösheten när någon annan går mot ens vilja kan man inte rationalisera bort, och de skador som uppstår  i den utsattheten borde man inte bara rycka på axlarna åt. De kan uppstå, även om det var en helt adekvat och korrekt utförd åtgärd. Det ena är juridik och medicinsk praxis och behandlarmässigt utförande, det andra är spår av den skräck och utsatthet som skapas när någon går rakt mot ens vilja. Det är olika dimensioner. Spår av skräcken får man av skräcken, den är inte beroende av det juridiska system behandlarna utgår från.

Det finns så mycket mer att säga om det här. Det finns alltid så mycket mer att säga, men det får nog räcka såhär idag. Tex för att jag är trött i huvudet nu.

Tvångsåtgärder kan skada den som inte har tidigare trauman med sig, och med den som har tidigare trauman med sig är tvångsåtgärder extremt riskabelt, sett från traumaperspektiv, eftersom så mycket i tvång påminner så mycket om olika typer av våld och övergrepp som hen tidigare kan ha varit med om. Att behandla trauman genom att skapa nya trauman och förvärra de befintliga är inte en särskilt bra idé. Att låtsas att trauman inte existerar är inte heller någon särskilt bra idé, varken när det gäller de trauman någon har med sig, eller de som skapats i vården. Alltså det är ingen bra idé om man bryr sig om hur människor mår. Och det borde man ju göra inom vården, kan jag tycka.

**

Tidigare inlägg i denna serien:


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

8 maj 2016

Trauma & vård 8. Bekräftelse. Vad är det egentligen som bekräftas? Sjukdom eller skada?

(Triggervarning: lite om våldtäkt och övergrepp mot barn, inga detaljer dock.)

Alldeles i början av denna serien av inlägg, i del 1 och 2, tog jag upp att man kan se på svåra händelser på olika sätt. Att en förståelse kan vara att de är orsak till att man mår dåligt, att man blivit skadad, traumatiserad, och nu har dessa skador man behöver hjälp att ta hand om. En annan förståelse finns det om man med en medicinsk modell ser svåra upplevelser som något som kan utlösa sjukdom. Det kan låta som ungefär samma sak, men det är bara på ett ytligt plan. Att vara sjuk och att vara skadad inte samma sak.

Ett problem som jag tror är ganska vanligt är att en patient bär med sig svåra saker hen varit med sig när hen kommer i kontakt med psykiatrin. Hen kan ha uppfattningen att det är pga dem hen mår dåligt. Det kan vara så, och det kan också vara så att hen varit med om de sakerna, men mår dåligt pga andra saker. Det vet vi inte i det här exemplet. Det vi vet är att patienten uppfattar det som att de svåra sakerna är orsaken till att hen mår dåligt, hen upplever sig som skadad, även om det kanske inte är de orden som används.

Så träffar hen en behandlare, förmodligen en läkare, som på en mycket kort stund ska göra sig en uppfattning om patientens problem, vad de beror på och hur man kan hjälpa hen med dem. Läkaren kanske är helt inriktad på sjukdomar och tror att det där med att man kan bli skadad av svåra upplevelser i och för sig kan vara sant, men inte alls så vanligt som vissa verkar tro, och tycker att hela den tolkningsmodellen som handlar om skador är överdriven och får för stort utrymme, och ger patienter fel bild av hur man kan lösa deras problem.

Så. De kommer in med var sin förförståelse, och vad händer? Läkaren går igenom en mängd frågor som handlar om symptombild i nuet, men också om bakgrund, om barndom, uppväxt, saker som kan ha påverkat sjukdomsutvecklingen, riskfaktorer. Kanske någon i släkten har liknande problem tex? Det brukar det frågas om. Och det kan också ingå att fråga om ifall man varit utsatt för svåra saker som liten. Ett exempel på det kan vara att ha blivit våldtagen som barn. Vi säger att den här patienten blivit våldtagen som barn. Läkaren frågar om hen varit med om något svårt, patienten svarar att hen blev våldtagen som barn.

Vi bromsar lite här. För vad händer? Läkaren antecknar, vet att så svåra upplevelser kan vara en riskfaktor för flera psykiska sjukdomar, det är bra att veta, bra för helhetsbilden. Sen tittar hen på klockan och skyndar vidare med frågorna, det är så mycket som krävs för att få en helhetsuppfattning, och det är så lite tid för varje patient, hen tycker att det är värdelöst, men det är så det är. Hen gör så gott hen kan och vill väl och är ambitiös, och det finns mycket kvar att fråga om.

Vad händer också? Patienten som söker vård för första gången vågar för första gången sätta ord på detta stora svåra, att hen blivit våldtagen som liten. Det är en sak hen burit på i tystnad, aldrig vågat säga till någon, hen är rädd för reaktionerna, men nu har hen tänkt att det måste vara slut på tystnaden, hen måste vara modig och våga söka hjälp och våga vara ärlig, och det var ju inte hens fel att det hände, visst var det inte?

När läkaren frågar om svåra händelser tänker hen först vara tyst, säga nej, men så tar hen ett djupt andetag, sväljer och formar de där helt omöjligt svåra orden. "Jag blev våldtagen som liten." Vad händer sen? Ingenting. Läkaren nickar och ser bekymrad ut, sen går hen vidare och frågar om annat. Betydde det ingenting? Var det kanske patientens fel ändå att det hände, därför det inte blir nån reaktion? Är det liksom finkänsligt, att inte säga till patienten att hen är äcklig och hemsk, därför läkaren lämnar det utan kommentar? Eller är patienten sjuk som reagerat på det som hände, tyckt det varit hemskt i så många år, fortfarande känner sig så trasig av det?

Det är inte svårt att tänka sig att det är en mängd frågor som bubblar upp, och inte heller särskilt svårt att föreställa sig att patienten inte vågar ställa dem. Läkaren har ju makten, och har använt sin auktoritet till att gå vidare, vilka skälen än var.

Kanske måste det inte vara skadligt att vara med om det en gång, det kan vara i nivå med att få ett blåmärke, patienten kan kanske gå hem och tänka på saken, komma fram till att just den här läkaren var knäpp, och våga berätta det för en person till, kanske hen får en kontaktperson att prata med tex, som det finns tid att bygga upp förtroende för. Då kanske patienten vågar säga det igen. Och kan bli hörd på ett annat sätt.

Problemet är att vården är så splittrad som den är, och man riskerar att träffa väldigt många olika behandlare. Speciellt om man behöver slutenvård kan det bli väldigt många på mycket kort tid. Då kan också denna icke-respons hinna upprepas många gånger på kort tid, och ok att en gång kanske kan vara som en skada i nivå med ett blåmärke, i bästa fall. Men fem gånger, tio gånger? Femton gånger? Hur mycket auktoritet har femton behandlare sammanlagt? Jag tror att det är svårt att stå på sig och tro att det är man själv som har rätt och behandlarna som är knäppa om det händer så många gånger. Man är ganska liten i jämförelse. Har rätt lite auktoritet. Ingen utbildning. Och maktordningen i psykiatrin är för det mesta tydlig, och det är för det mesta tydligt hur lite man själv antas veta om sig.

Vad är då alternativet? Det kan låta ganska enkelt. Att stanna upp. Bekräfta det patienten sagt. Spegla.

Problemet är att det inte är så enkelt i praktiken. Ok att personerna i detta exemplet kanske är lite övertydliga, för att lättare få fram min poäng. Men trots det: situationen är att vi har en läkare som är väldigt inriktad på den medicinska modellen och ser svåra upplevelser som något som potentiellt kan vara en riskfaktor för senare sjukdom, medan patienten tänker på det svåra som en skada som gör att hen mår dåligt.

Om läkaren då skulle bekräfta, skulle ge sig tid att stanna upp och förklara att hen förstår att patienten mår dåligt. Då kan det dels vara allmänna medmänskliga saker, som att säga "det låter svårt". Och det kan ju funka. Men om läkaren försöker sätta ord på lite mer, då skulle hen kanske säga något i stil med "När man varit med om något så svårt kan det öka risken att man blir sjuk, det är inte det som är orsaken till sjukdomen, förmodligen har du fötts med en sårbarhet, och sen kan man bli sjuk utan förvarning, men vissa saker gör att risken är större för att sjukdomen ska bryta ut. Såna händelser är en av de sakerna. Och nu är du sjuk och jag ska försöka ta reda på hur din sjukdom ser ut, så ska det nog gå bra att bota den sen, eller åtminstone ska vi nog kunna lindra dina symptom."

Medan det första exemplet på läkarens beteende bekräftade den tystnad som patienten levt i sen det hemska hände, är detta något annat, som också riskerar att skada. Patienten får höra att hen inte är skadad, utan sjuk, och att det sjuka ligger inne i hen och alltid funnits där. Att våldtäkten inte spelat så stor roll som hen trott, för problemet är att hen är en sjuk person.

Många som varit utsatta för övergrepp har mycket självhat och självanklagelser de kämpar med. Vi lägger skulden och ansvaret hos oss själva; för att det som hände kunde hända, för att vi inte kunde få det att sluta, för att vi inte kan må bra trots att det hände, för att vår smärta inte tar slut, för att vi fortfarande har flashbacks tjugo år senare. Att då möta en läkare som förklara att felet är att vi alltid varit sårbara och att vi haft anlag för sjukdom och att det är pga sjukdom vi mår dåligt, är att säga till skuldkänslorna och självhatskänslorna att de har rätt. Att det är en själv det är fel på, inte det som hände, inte i första hand.

Det kan hända att man är sjuk och traumatiserad. Det ena utesluter inte det andra. Jag tror det kan vara viktigt att minnas. Att koppla på den medicinska modellen i för hög utsträckning, när någon pratar om svåra saker hen varit med om, riskerar att förvärra skador hen har, även om hen samtidigt är sjuk.

Att bemöta berättelserna med tystnad eller lämna dem utan bekräftelse kan också riskera att förvärra skadorna.

Det som behövs och som inte gör illa är att upplevelsen blir bekräftad, att man blir sedd i sin utsatthet, hur skadad man blivit, hur ensam man varit, hur svårt det varit och hur svårt det fortfarande är. Att verifiera traumat som ett trauma. Om man sen tror att patienten ändå mest mår dåligt pga en psykisk sjukdom, så är det inget som hindrar att man också har den medicinska modellen och hjälper i det sjuka. Det finns inget val man måste göra mellan sjukdom och skada. Kanske en händelse kan vara både ett trauma och en riskfaktor för sjukdom samtidigt. Ibland bara det ena, ibland bara det andra. Ibland båda. Innan man lärt känna någon och hens problem på allvar, så går det nog inte att veta vilket.


**

Tidigare inlägg i denna serien:


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Inlägg utvalda av slumpen