"Att människan är underkastad karma och bunden till samsara - återfödelse i denna världen - beror enligt de religiösa tankesystemen på falsk kunskap, kallad avidyā, ett grundläggande felaktigt sätt att uppleva världen på. Falsk kunskap består i en feluppfattning om vad som är vårt egentliga själv. Vanligtvis tänker vi på oss själva som vår kropp, känslorna, tankarna och liknande. Men kropp, känslor och tankar, säger sāmkhya-systemet, det äldsta av hinduismens tankesystem, är inte det vi är. Vi är självet, purusa, som alltid är fritt och helt skilt från det vi vanligtvis tänker på som oss själva. Syftet med sāmkhya-systemet är att totalt och för alltid eliminera obehag /.../ "
"Filosofens mål är att identifiera den falska kunskapen och att påvisa en kunskap (vidyā, jñāna) som leder människan till moksa, frihet /.../ "
"Eftersom den falska kunskapen är omedelbar, måste också den sanna vara det. Filosofi ska leda till att människan realiserar livets högsta mål, moksa, men det är värt att lägga märke till att filosofiska argument i sig själv inte leder till moksa. Filosofisk kunskap visar vad som har verklig existens och vad frälsning är, och filosofiska argument utgör ett rationellt försvar för möjligheten att uppnå moksa. /.../ "
"Moksa betyder frihet från karma och befrielse från återfödelse; vad det är utöver detta varierar från system till system. Det kan innebära realisering av självets identitet med världsalltet, brahman (i systemet advaita-vedānta), förening med brahman men inte absolut identitet (i de andra vedānta-skolorna), eller isolering av själen från materien och andra själar (i systemen sāmkhya och yoga)."
"Samhya-systemet karakteriseras av en fundamental dualism mellan medvetandeprincipen (purusa) och den materiella principen (prakrti). Medvetandeprincipen är ett passivt vittne och egentligen inte involverad i kroppens och sinnets förändringar. Prakrti består av delar, kallade ljus (sattva), energi (rajas) och mörker (tamas), och allt i världen förutom purusa-principen består av dessa delarna. /.../ Prakrti skiljer sig från purusa genom att aldrig kunna vara subjekt, prkrti är gemensam för alla, utan medvetande och produktiv. Purusa är ett passivt vittne och det som aldrig kan bli ett objekt."
Här finns grunden till den syns som avspeglas i en del övningar, och som jag skrev om. Vad händer då när man tar in detta synsättet i vården? För dem som bygger sin tro och sin filosofiska tolkning av världen utifrån denna tradition blir det säkert bra. Men andra? Om man inte är förankrad i den traditionen, utan i en helt annan? Eller om man inte har en tydlig uppfattning om vad man tror. Om något krockar för en, eller drar igång en massa religiösa eller filosofiska grubblerier, finns vården då där och hjälper en att ta hand om det?
Och är det inte lustigt och lite märkligt, i detta sekulariserade samhälle, där friheten från religion värderas som något väldigt viktigt, och i denna medicininriktade vård där allt ska vara så kliniskt och vetenskapligt, att man helt plötsligt får för sig att slå fast vad det är att vara människa, och börja lära ut det till sina patienter?
Jag kanske är negativ bara för att jag tillhör en annan trosinriktning. Det kanske finns vetenskapliga belägg för att det är sant, att det är detta som är den rätta tron. Fast jag tror inte det. Jag tror att man fått för sig att man kan frikoppla tekniker från det filosofiska arvet de bär på, och att arvet ska sluta ha betydelse. Jag tror att man i denna sekulariserade del av världen fått för sig konstiga saker, som att viktiga saker är utan betydelse. Som detta, vad det är att vara människa, vad man lär ut kring det. Varför skulle det nu spela någon roll om metoden man använder är evidensbaserad?
Det kanske inte finns någon evidens för att religionsfrihet är en bra sak, men jag trodde ändå att vi som samhälle var överens om att det är det. Och då spelar det roll, vad man i vården förmedlar för tro. Det är en etisk och viktig fråga. Och det är inte bara i mindfulnessövningarna den bor. Även i medicinering, terapiformer, i faktiskt all psykiatrisk verksamhet finns den, och de andra frågorna som rör det existentiella. De mest centrala måste ändå vara dessa: Vad är det att vara en människa? Vad är normalt och vad är inte normalt?
Jag upprepar det jag skrev i förra inlägget:
Har du gjort tydligt för dig själv hur din tro ser ut? Är du uppmärksam och tänker igenom vilken tro behandlingsmetoder utgår från? Märker du när din eller behandlingens tro krockar med en patients, och hur handskas du med det? Låter du det finnas utrymme för olika sätt att tro i det behandlingsrum där du har makten?
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar