8 oktober 2015

Gästbloggare: Med overkligheten. Medvetenheten.

Hej alla, underbara, bästa ni.

Har fått äran att skriva här hos Linnéa. Tacktacktacktacktacktack Linnéa!!

Vill med denna text dela med mig av mina erfarenheter och insikter om depersonalisation och derealisation då jag själv sökte efter och saknade det när känslan tog över mig.

Jag jättesnabbt; cis-kvinna, feminist och har vuxit upp i en relativt trygg familj. Mitt tilltalsnamn är Ellenor och jag har levt i denna kropp på denna planet i 23 jordsnurr.

Nu i efterhand kan jag se hur det ena ledde till det andra, hur varje steg haft sin mening och hur jag också fortfarande är på väg.

Jag kan minnas när jag gick i femman, åkte till Kreta med mamma, pappa och lillebror, hur jag stod på stranden och inte kunde fatta hur jag verkligen nu helt plötsligt var i ett annat land. Ett annat land? Vadå annat land? Jahapp… och nu ska jag alltså vara här på semester?? Så surrealistiskt alltihop.

Eller alla gånger jag suttit på skolbussen och lekt med tanken att alla människorna här egentligen bara är något klädda med skelett, organ, muskler, skinn och kläder.

På möten på jobbet, inte kunna höra vad någon säger för att jag varit helt distraherad med att inte förstå hur det kan komma meningar ut från människokroppar eller vara helt i chock av hur ett ansikte faktiskt är uppbyggt.

Jag har alltså hela mitt liv ifrågasatt exisitensen, både min egen och min omgivning. Enkla frågor som – Vad heter du? Ledde till att jag började tänka vem är jag? Vem är jag? Vem är jag? Hur kan jag vara här? Hur kan du vara där? Hur kan jag se? Varför är dörrar fyrkantiga? Vad är en dörr gjord av? Atomer? Vadå periodiska systemer? Lever vi på en planet i ett universum som är i ett annat universum och som är ytterligare i ett universum? HAH! Stopp. – Hallå? – Haha, hör du mig? – Vad heter du? Jag ville ha de ärligaste svaren på allt och det ledde alltid till existentiella frågor för mig. I samband med kaoset som var med mitt ex och min boendesituation kraschade jag till slut.

Urklipp ur dagbok ett par månader efter ett av alla break ups jag och mitt ex hade:

22:48 17.02.2012
”Sen ett år tillbaka har jag haft återkommande overklighetskänslor. För ett par månader sedan började det blir mer påtagligt och mer som en del av vardagen. Nu senaste veckorna har det blivit extremt. Fick min första panikångestattack för två veckor sedan, fick den andra förra veckan i torsdags, tredje fick jag på vägen hem från krogen i lördags, igår fick jag tre stycken och idag har jag bara fått en. Allt jag gör känns overkligt, alla runt omkring mig har plötsligt blivit främlingar. Min familj. Mina vänner. Alla. Jag känner knappt igen mig själv. Har börjat få svårt att hålla koll på dagar, förstå vad klockan är, har svårt att ta in.

Musiken är väldigt viktig för mig just nu.

Att bara ligga här och skriva känns väldigt konstigt. Drömmar och ”verkligheten” börjar flyta samman. Vänner verkar inte förstå något alls. Känns bara som att jag kan sitta här och stirra rakt ut i tomma intet utan att det betyder något. Att se min egen spegelbild är som att se en annan människa. Vill försvinna härifrån, slippa alla dessa känslor, krav, livet. Allt känns så långt borta, som att en gör saker för att en måste, det liksom förväntas av alla att en gör det. Alla dessa tankar blir bara värre och värre för varje dag. Vet ingenting längre.”

Overklighetskänslan var sedan konstant i ytterligare tre år. Kändes som att jag klättrade inuti min egen hjärna som var dränkt i såpa. Såpan blev till en bubbla, som skilde mig från verkligheten, som växte sig tjockare och tjockare. Ja, många av er känner ju säkert igen er i detta, hur en längre tid av depersonalisation och eller derealisation känns.

Min första vändning till att börja må bättre var att träffa någon likasinnad; som berättade att det är helt naturligt att ifrågasätta samhället och existensen. De frågorna jag hade och har, har också andra och det finns till och med studier samt forskning om det.

Kommer ihåg ett speciellt samtal med den där någon. Var hemma hos honom i hans säng och pratade om existensen, att det enda en faktiskt vet är nu. Nu är inte det förflutna eller framtiden, nu är nu. Alltså det jag, eller fiktionen ”Ellenor” har varit med om finns inte och det jag kommer att vara med om finns inte heller egentligen. Ellenor finns inte.

Okej, vad vet jag om nu då? Att uppleva att vara är alltid nu, att vara kan bestå av olika intryck till mitt medvetande väl? Intryck som uppfattas via mina sinnen? Detta kan exempelvis vara känslan av att jag sitter i sängen, en säng består i grund och botten av atomer. All materia består av atomer. Till och med luften är atomer, allting är atomer. Om allting är atomer är ju allting samma, allting sitter ihop - bokstavligen. Allt är ingenting och ingenting är allt.

*BOOOHM, mind -> blown!*

När en känner overklighetskänslan så känner en bland annat att fiktionen av sitt jag, ex Ellenor, och allt som är kopplat till Ellenor inte är greppbart. Relationer, platser eller det som jag verkligen tyckte var värst – att titta på mina händer, var så surrealistiskt. Beslutsångesten i alla val, allt från känslor till vad en vill äta från menyn. Också uppfattningen av nuet, alltid känna sig flytande och snurrig, försöka se genom bubblan eller glasrutan, värsta tänkbara – shoppinggallerior. Till och med bara orden: depersonalisation och derealisation = opersonlig och overklig.

- GOSH, JAG FATTAR!

Alltså att vara i tillståndet av ”depersonalisation”/”derealisation” är ju att vara helt frånkopplad och fri från sitt ego/sinne(ex: Ellenor) och det blir per automatik att vara i nuet. Overklighetskänslan är känslan av att uppleva nuet, vara medvetande. Att vara medvetande om nuet konstant är precis vad det är, nu, nu och nu. Självklart blev det intensivt och ångestfyllt då innan när jag inte förstod.

Jag fick ett nytt perspektiv på min verklighetsuppfattning. Istället för att känna att jag levde kvävd i overklighetsbubblan, som ingen annan i min omgivning verkade göra eller förstå, upplevde jag känslan som en medvetenhet av nuet.

Urklipp ur dagbok i samband med detta:

”2015-05-29

Jag är inget och allt

Överallt och ingenstans.
Flytande och stilla.
Öppen och inlåst.
Vet allt eller ingenting.

Känslorna sköljer över mig
och jag älskar att leva.
Tid eller rum slutar att existera
och jag är svävande i nuet.
Vibrerar med universum
och jag är överallt.

Jag är ju inget, jag är ju allt.
Tillsammans är vi inget och allt.
Jag är ju inget, jag är ju allt.
Tillsammans är vi inget och allt.”

Overklighetskänslan är tillståndet av medvetenheten om att vara nu. Igen; overklighetskänslan är tillståndet av medvetenheten om att vara nu. Härmed förklarar jag att numera heter overklighetskänslor medvetenshetskänslor och overklighetstankar medvetenhetstankar, hehe. Trodde aldrig att jag skulle vara tacksam över alla år jag famlade i mörkret, men det är jag. Obeskrivligt tacksam.

Det nya perspektivet har tillåtit mig att kunna acceptera att jag lever i denna kropp, i denna verklighet. Jag kan nu bara få vara. Ingen bubbla längre. Jag vågar släppa och känna in. Leva.

Ellenor Gustafsson hösten 2015


***

Tidigare inlägg från gästbloggare hittar du via en flik under bloggens rubrik. Vill du också gästblogga kring något som rör dissociation kan du maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com, och/eller läsa lite här: Det svåra med att skriva om dissociation. (Vill du gästblogga?)




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

2 kommentarer:

  1. Hej. Bra skrivet.
    När du skriver ”Ellenor finns inte”. Menar du då att du inte finns eftersom du är i ständig förändring, dvs du är inte samma person nu som för 3 Sek sen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej. Kul att du hittat hit! Eftersom det är en gästbloggare som skrivit texten och eftersom det var flera år sen vet jag inte om hon kommer se din kommentar och kan svara på den.
      /Linnéa

      Radera