8 maj 2016

Trauma & vård 8. Bekräftelse. Vad är det egentligen som bekräftas? Sjukdom eller skada?

(Triggervarning: lite om våldtäkt och övergrepp mot barn, inga detaljer dock.)

Alldeles i början av denna serien av inlägg, i del 1 och 2, tog jag upp att man kan se på svåra händelser på olika sätt. Att en förståelse kan vara att de är orsak till att man mår dåligt, att man blivit skadad, traumatiserad, och nu har dessa skador man behöver hjälp att ta hand om. En annan förståelse finns det om man med en medicinsk modell ser svåra upplevelser som något som kan utlösa sjukdom. Det kan låta som ungefär samma sak, men det är bara på ett ytligt plan. Att vara sjuk och att vara skadad inte samma sak.

Ett problem som jag tror är ganska vanligt är att en patient bär med sig svåra saker hen varit med sig när hen kommer i kontakt med psykiatrin. Hen kan ha uppfattningen att det är pga dem hen mår dåligt. Det kan vara så, och det kan också vara så att hen varit med om de sakerna, men mår dåligt pga andra saker. Det vet vi inte i det här exemplet. Det vi vet är att patienten uppfattar det som att de svåra sakerna är orsaken till att hen mår dåligt, hen upplever sig som skadad, även om det kanske inte är de orden som används.

Så träffar hen en behandlare, förmodligen en läkare, som på en mycket kort stund ska göra sig en uppfattning om patientens problem, vad de beror på och hur man kan hjälpa hen med dem. Läkaren kanske är helt inriktad på sjukdomar och tror att det där med att man kan bli skadad av svåra upplevelser i och för sig kan vara sant, men inte alls så vanligt som vissa verkar tro, och tycker att hela den tolkningsmodellen som handlar om skador är överdriven och får för stort utrymme, och ger patienter fel bild av hur man kan lösa deras problem.

Så. De kommer in med var sin förförståelse, och vad händer? Läkaren går igenom en mängd frågor som handlar om symptombild i nuet, men också om bakgrund, om barndom, uppväxt, saker som kan ha påverkat sjukdomsutvecklingen, riskfaktorer. Kanske någon i släkten har liknande problem tex? Det brukar det frågas om. Och det kan också ingå att fråga om ifall man varit utsatt för svåra saker som liten. Ett exempel på det kan vara att ha blivit våldtagen som barn. Vi säger att den här patienten blivit våldtagen som barn. Läkaren frågar om hen varit med om något svårt, patienten svarar att hen blev våldtagen som barn.

Vi bromsar lite här. För vad händer? Läkaren antecknar, vet att så svåra upplevelser kan vara en riskfaktor för flera psykiska sjukdomar, det är bra att veta, bra för helhetsbilden. Sen tittar hen på klockan och skyndar vidare med frågorna, det är så mycket som krävs för att få en helhetsuppfattning, och det är så lite tid för varje patient, hen tycker att det är värdelöst, men det är så det är. Hen gör så gott hen kan och vill väl och är ambitiös, och det finns mycket kvar att fråga om.

Vad händer också? Patienten som söker vård för första gången vågar för första gången sätta ord på detta stora svåra, att hen blivit våldtagen som liten. Det är en sak hen burit på i tystnad, aldrig vågat säga till någon, hen är rädd för reaktionerna, men nu har hen tänkt att det måste vara slut på tystnaden, hen måste vara modig och våga söka hjälp och våga vara ärlig, och det var ju inte hens fel att det hände, visst var det inte?

När läkaren frågar om svåra händelser tänker hen först vara tyst, säga nej, men så tar hen ett djupt andetag, sväljer och formar de där helt omöjligt svåra orden. "Jag blev våldtagen som liten." Vad händer sen? Ingenting. Läkaren nickar och ser bekymrad ut, sen går hen vidare och frågar om annat. Betydde det ingenting? Var det kanske patientens fel ändå att det hände, därför det inte blir nån reaktion? Är det liksom finkänsligt, att inte säga till patienten att hen är äcklig och hemsk, därför läkaren lämnar det utan kommentar? Eller är patienten sjuk som reagerat på det som hände, tyckt det varit hemskt i så många år, fortfarande känner sig så trasig av det?

Det är inte svårt att tänka sig att det är en mängd frågor som bubblar upp, och inte heller särskilt svårt att föreställa sig att patienten inte vågar ställa dem. Läkaren har ju makten, och har använt sin auktoritet till att gå vidare, vilka skälen än var.

Kanske måste det inte vara skadligt att vara med om det en gång, det kan vara i nivå med att få ett blåmärke, patienten kan kanske gå hem och tänka på saken, komma fram till att just den här läkaren var knäpp, och våga berätta det för en person till, kanske hen får en kontaktperson att prata med tex, som det finns tid att bygga upp förtroende för. Då kanske patienten vågar säga det igen. Och kan bli hörd på ett annat sätt.

Problemet är att vården är så splittrad som den är, och man riskerar att träffa väldigt många olika behandlare. Speciellt om man behöver slutenvård kan det bli väldigt många på mycket kort tid. Då kan också denna icke-respons hinna upprepas många gånger på kort tid, och ok att en gång kanske kan vara som en skada i nivå med ett blåmärke, i bästa fall. Men fem gånger, tio gånger? Femton gånger? Hur mycket auktoritet har femton behandlare sammanlagt? Jag tror att det är svårt att stå på sig och tro att det är man själv som har rätt och behandlarna som är knäppa om det händer så många gånger. Man är ganska liten i jämförelse. Har rätt lite auktoritet. Ingen utbildning. Och maktordningen i psykiatrin är för det mesta tydlig, och det är för det mesta tydligt hur lite man själv antas veta om sig.

Vad är då alternativet? Det kan låta ganska enkelt. Att stanna upp. Bekräfta det patienten sagt. Spegla.

Problemet är att det inte är så enkelt i praktiken. Ok att personerna i detta exemplet kanske är lite övertydliga, för att lättare få fram min poäng. Men trots det: situationen är att vi har en läkare som är väldigt inriktad på den medicinska modellen och ser svåra upplevelser som något som potentiellt kan vara en riskfaktor för senare sjukdom, medan patienten tänker på det svåra som en skada som gör att hen mår dåligt.

Om läkaren då skulle bekräfta, skulle ge sig tid att stanna upp och förklara att hen förstår att patienten mår dåligt. Då kan det dels vara allmänna medmänskliga saker, som att säga "det låter svårt". Och det kan ju funka. Men om läkaren försöker sätta ord på lite mer, då skulle hen kanske säga något i stil med "När man varit med om något så svårt kan det öka risken att man blir sjuk, det är inte det som är orsaken till sjukdomen, förmodligen har du fötts med en sårbarhet, och sen kan man bli sjuk utan förvarning, men vissa saker gör att risken är större för att sjukdomen ska bryta ut. Såna händelser är en av de sakerna. Och nu är du sjuk och jag ska försöka ta reda på hur din sjukdom ser ut, så ska det nog gå bra att bota den sen, eller åtminstone ska vi nog kunna lindra dina symptom."

Medan det första exemplet på läkarens beteende bekräftade den tystnad som patienten levt i sen det hemska hände, är detta något annat, som också riskerar att skada. Patienten får höra att hen inte är skadad, utan sjuk, och att det sjuka ligger inne i hen och alltid funnits där. Att våldtäkten inte spelat så stor roll som hen trott, för problemet är att hen är en sjuk person.

Många som varit utsatta för övergrepp har mycket självhat och självanklagelser de kämpar med. Vi lägger skulden och ansvaret hos oss själva; för att det som hände kunde hända, för att vi inte kunde få det att sluta, för att vi inte kan må bra trots att det hände, för att vår smärta inte tar slut, för att vi fortfarande har flashbacks tjugo år senare. Att då möta en läkare som förklara att felet är att vi alltid varit sårbara och att vi haft anlag för sjukdom och att det är pga sjukdom vi mår dåligt, är att säga till skuldkänslorna och självhatskänslorna att de har rätt. Att det är en själv det är fel på, inte det som hände, inte i första hand.

Det kan hända att man är sjuk och traumatiserad. Det ena utesluter inte det andra. Jag tror det kan vara viktigt att minnas. Att koppla på den medicinska modellen i för hög utsträckning, när någon pratar om svåra saker hen varit med om, riskerar att förvärra skador hen har, även om hen samtidigt är sjuk.

Att bemöta berättelserna med tystnad eller lämna dem utan bekräftelse kan också riskera att förvärra skadorna.

Det som behövs och som inte gör illa är att upplevelsen blir bekräftad, att man blir sedd i sin utsatthet, hur skadad man blivit, hur ensam man varit, hur svårt det varit och hur svårt det fortfarande är. Att verifiera traumat som ett trauma. Om man sen tror att patienten ändå mest mår dåligt pga en psykisk sjukdom, så är det inget som hindrar att man också har den medicinska modellen och hjälper i det sjuka. Det finns inget val man måste göra mellan sjukdom och skada. Kanske en händelse kan vara både ett trauma och en riskfaktor för sjukdom samtidigt. Ibland bara det ena, ibland bara det andra. Ibland båda. Innan man lärt känna någon och hens problem på allvar, så går det nog inte att veta vilket.


**

Tidigare inlägg i denna serien:


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

2 kommentarer:

  1. Känner igen mig alltför väl i den förklaringsmodell som ni ger exempel på från vårdhåll. Samt de alla kontakter som byts ut - har väl haft en 15-20 läkare. Minst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ledsen att höra det, men inte så förvånad. Och kan gå rätt snabbt att komma upp i många läkare. Tyvärr.

      Radera

Inlägg utvalda av slumpen